Ljungskile krossade drömmen
Redan med en halvtimma kvar lämnade de första besvikna IFK Norrköping-supportrarna Idrottsparken. Då stod det på anslagstavlan: IFK-Ljungskile 0-2.Jag kan lova, ni som gick hem och drack lite varmt kaffe eller satte er framför TV:n missade inget. Sista halvtimman var lika bedrövlig som större delen av matchen...
Foto:
Resterande 70 var bedrövliga.
Vi skrev redan i våras, efter förlusten hemma mot Gais, att säsongen mer eller mindre var över för IFK:s del. Lite fel fick vi väl, men fortfarande har det inte känts som om man varit riktigt nära en topplats.
Jo, möjligen när man kom in i ett litet stimm efter tränarskiftet och tre matcher i svit.
Men så tog det stopp mot Brommapojkarna, trots överlägsenhet i spel och målchanser blev det 1-2.
Cupmötet mot Åtvidabergs FF i torsdags avslöjade många av bristerna, framförallt att IFK tillskillnad mot ÅFF saknar speeden.
Dog efter 20 minuter
I går började det lovande då både Bruno Santos, Stefan Thordarson och Grant Igesund verkligen förrsökte ta sig framåt i offensiven. Bakom dessa agerade nye Siyabonga Siphika perfekt med att fördela bollarna.
Ett par riktigt vassa inlägg från högerkanten och ett par bra hörnor, bl a en nick i ribban av Anders Whass, blev facit under de första 20 minuterna. Men vad hände sedan?
Jo, precis som i tidigare matcher försvann IFK:s offensiv. Man lät motståndarna komma in och börja lira boll på mitten, Ljungskile skapade visserligen inte mycket mer än IFK, men varje gång Jörgen Wålermark och framförallt Johan Patriksson var i och omkring IFK:s straffområde kändes det mycket hetare.
I andra halvlek, med blåsten i ryggen, trodde vi i alla fall att IFK skulle ta tag i matchen på allvar. Men vad händer? Jo, på fyra minuter tillåter man Ljungskile göra två mål. Först får Larmin Ousman parkera helt fri framför Andreas Lindberg och verkligen dundra in bollen på halvvolley och strax därefter kan Johan Patriksson göra 2-0 på en nick som helt ställde Lindberg.
Då återstod en halvtimme och man trodde att det skulle bli en enda lång IFK-press. Nya spelare, Mikael Torin, Andreas Alm och till slut även Patrik Svensson tillförde inte ett skvatt. Andreas Alm, som lite överraskande petats till den här matchen, såg mäkta road ut att behöva stå i flera minuter och vänta vid sidlinjen på en avblåsning.
Att säga att säsongen är över kanske är att ta i. Sex matcher, d v s 18 poäng, återstår att spela om men ändå känns det som om det här var sista tåget för IFK att haka på tredjelaget i serien.
Först väntar nu ett bortamöte på söndag mot Mjällby, ett pånytttänt lag som sparkat Sören Cratz och som slåss om nytt kontrakt och sedan borrtamöten mot både Örebro och Gais. Inte känns hemmamötena mot Boden, Åtvidaberg eller Västerås heller speciellt säkra, i alla fall inte vad vi fick se i går.
Häromdagen såg jag att klubbdirektören Michael Andersson snackade om att en del kontrakt går ut efter den är säsongen och att spelare som Andreas Lindberg, Mikael Roth och Andreas Dahlén kan försvinna, ja Dahlén har redan fått nobben till en förlängning. Men att döma av matchen i går kanske fler spelare bör försvinna, bl a undrar jag vad Grant Igesund tillför laget. I går var han helt bortkommen förutom ett par inlägg i första halvlek. Både Mikael Torin och Patrik Svensson har varit alertare på den positionen.
Skrota diamanten!
Det känns också som om IFK med det snaraste bör skrota den s k diamanten. Antingen är det fel på spelsystemet, annars har klubben köpt in fel spelare. För som det såg ut i går, och har gjort i många andra matcher, händer det alldeles för lite i offensiven. I sidled vinner man inga matcher.
Däremot går det bra med långbollar. Som Ljungskile mestadels agerar. Trist, tråkigt men ack så effektivt. Att tränaren David Wilson är engelsman går inte att ta miste på.
Men det är just mot sådana här lag som IFK måste lära sig att spela ett eget spel. Inte gå i motståndarnas tråkiga fällor.
Så jobbar vi med nyheter