Lance och Michael - två stora vinnare
Funderar, på min första arbetsdag efter några veckors semester, om Lance Armstrong, den amerikanske stjärncyklisten som besegrade cancern för fem-sex år sedan och sedan dess vunnit och vunnit i Tour de France, eller Gyllene Tiders konsert på Idrottsparken, är sommaren höjdpunkt.
lTorsdagen den 15 juli då jag satt fyra timmar på en underbar konsert med Rhapsody in Rock-gänget på Gränsö slott utanför Västervik.
l Tisdagen den 20 juli då jag parkerade en sektion från min vanliga plats på Idrottsparkens pressläktare och tittade på Gyllene Tider.
Båda dagarna har solen lyst och båda dagarna har det varit så där härligt somrigt ända in i kvällningen. Så där att man aldrig riktigt vill gå och lägga sig.
Men efter Per Gessles (som håller på Halmia), Micke "Syd" Anderssons (som är HBK-are) och de övriga Halmstads-grabbarnas besök på Idrottsparken har jag följt Tour de France en del framför TV-rutan.
Tack vare att Eurosport har skakat fram två helt suveräna TV-kommentatorer i Robert Vacchi och Anders Adamsson, båda f d cyklister på hög nivå, får man TV-sändningarna under tre-fyra timmar att verka intressanta hela tiden.
Men utan Lance Armstrong tror jag ändå intresset skulle varit kallare och att vi kanske skulle ta detta fantastiska kraftprov enbart med en axelryckning under juli. Ungefär som vi tar Italien Runt i juni. För där kör inte Lance Armstrong&
Vann för sjätte gången
Tour de France är dock numera Lance Armstrongs stora uppvisning. För sjätte året i rad nådde han i går Paris som första cyklist och fick mottaga orkanliknande hyllningar. Därmed är han större än både Eddie Mercxx och Bernhard Hinault (som båda vunnit loppet fem gånger).
För även om Lance är amerikan så är det bara att buga sig för denne utomjording som i stort sett gör vad han vill under touren. Ibland är det så man undrar hur en cyklist kan vara så oerhört överlägsen, medan de 180 andra verkar ungefär jämstarka. Dopningssnacket har cirkulerat i flera år men ingen har kunnat bevisa något utan det är säkert så att Lance är född på en annan planet och kommer att dominera den här kraftsporten så länge han själv vill och så länge han tävlar i världens bästa cykelstall, US Postal Service.
Framförallt har Lance imponerat den sista veckan. Han har vunnit fem etapper i årets tävling och gjort det på ett sådant sett att han återigen måste vara en given kandidat till titeln "årets manlige idrottare" i världen.
Kanske mest minns jag etappen i torsdags, när cyklisterna åkte uppför Le Grand Bornand (där målet slutligen ligger på drygt 2.000 meters höjd). Lance funderade inte ens på att vinna utan ville att lagkamraten Floyd Landis skulle få gå först över mållinjen. Men Floyd orkade inte riktigt i spurten utan Lance körde in 20 meter på de sista 50 metrarna och tog sig förbi tysken Andraeas Klöden som stuckit från den lilla klunga 600 meter från mållinjen.
Tackar nej till OS
En sådan avslutning presterar bara en världsartist. Och det är just vad Lance Armstrong är. Synd att vi inte får se honom i OS men Lance väljer, efter tre månader i Europa, att återvända till USA där han har tre små barn som han inte träffat på hela sommaren.
För även om Lance kan verka omänsklig och ibland känns just som en utomjording, är han också familjefar.
Men framförallt är han världens främste cyklist. Och en av världens absolut starkaste manliga idrottsutövare.
qqq Just den titeln på damsidan tilldelades i fjol Annika Sörenstam, världens bästa damgolfare. Även hon tävlade i Frankrike i veckoslutet men tillskillnad mot Lance nådde inte Annika ända fram, trots att hon kopplat segergreppet inför sista dagen. Tre slags ledning räckte inte men jag tippar att Annika jagar revansch redan på torsdag när damernas British Open inleds.
qqq Apropå världsartister. Michael Schumacher gjorde det i går igen, körde hem ytterligare en VM-seger på hemmaplan. Michael har bara förlorat ett VM-lopp i år, han känns precis lika överlägsen som Lance Armstrong.
qqqVåra fotbollsdamer, som höjts till skyarna och anses vara en guldaspirant i OS om ett par veckor, fick en rejäl lektion av Norge i Uddevalla i lördags. Drygt 7.000 åskådare kom och i stort sett alla fick gå hem djupt besvikna. 0-4 var ett skrämmande resultat och den stora bristen var Sveriges försvarsspel där målvakterna Hedvig Lindahl och Caroline Jönsson var ute och cyklade och gav uteförsvaret allt annat en stöd. Nu ska erkännas att inte heller framåt, Victoria Svensson och Hanna Ljungberg är mil från OS-formen, hände det något under 90 minuter.
Enda trösten i bedrövelsen var väl som Marika Domanski-Lyfors kommenter efter "smällen":
- Nu behöver vi i alla fall inte vara favoriter i OS!
Nej, den tunga bördan behöver inte damlandslaget bära.
Så jobbar vi med nyheter