Med facit i hand: Två bortkastade söndagstimmar under pläden i hörnsoffan. Slutresultatet var, vad jag kunde ana i snöyran, rättvist.
Desto mer nyfiken var jag på vad de allsvenska nykomlingarna Halmstad och Degerfors skulle uträtta i den första omgången. Två klassiska fotbollsklubbar som väl inte har några haters (vad jag vet) i vårt land och som de flesta med hjärtat på det rätta stället ändå ömmar för lite grann?
Andreas Johansson-ledda HBK imponerade hemma på Örjans och skar en skaplig skalp via 1–0-segern mot guldkandidaten BK Häcken efter ett sent mål av veteranen Mikael Bohman. Andreas, IFK Norrköpings guldkapten från 2015 och 39 år ung, såg inte ut att vara en dag över 24 och plockade bort Hisingelagets stjärnforward Alexander Jeremejeff lika ledigt som vore han bara enerverande mördarsniglar i rabatten.
Degerfors hade det jobbigare och var inte i närheten av poäng inför FHM-sanktionerade åtta (!) åskådare på väldiga Friends Arena i Solna. AIK vann med 2–0 vilket var smickrande siffror för "Degen" som såg lite tagna ut av stundens allvar. Började ana oråd redan under uppvärmningen när några av spelarna fotade sig själva framför höga läktare. Kändes bara sådär.
Jag hade redan jobbat knappt tio år på Folkbladets sportredaktion då värmlänningarna trillade ur allsvenskan 1997 och minns jobbiga bortaresor till Stora Valla under en tid då Ulf Ottosson-gänget och framgångsrika Balkan-importer som Milenko Vuksevic och Dusko Radinovic gjorde fotbollslivet surt för Peking.
Innan "Mille" Vuksevic kom till byn hade supportrarna bländats av stjärnglansen kring mytomspunna legender som Gunnar Nordahl, Bertil Nordahl, Ralf Edström, Olle Åhlund, Lasse Heineman.
Sen kom Olof Mellberg och Andreas Andersson men de kommande två decennierna tillbringade brukslaget mestadels i superettan.
Degerfors IF, nu inne på sin 30:e allsvenska säsong, är definitivt en bärande del av vår blågula fotbollsarv och doften av välanvända beskydd och liniment är impregnerad i den gistna gamla träläktaren till tonerna av Tord Grips dragspel. När laget ramlade ur allsvenskan för 24 år sedan trodde jag nog att sista kapitlet skrivits i den vackra DIF-sagan.
Fel, fel,fel.
Tänk att en liten avkrok i Örebro län, med drygt sjutusen invånare i centralorten, fortfarande år 2021 kan hävda sig i fotbollens finrum. Hur hoppfullt måste det inte det kännas för, exempelvis, Åtvidabergs FF, en förening med finare meriter än Degerfors men med liknande storlek på populationen och som i dag återfinns först i den tredje divisionen?
Småklubbarna får sticka upp. Ibland. Vi har sett Umeå FC, Ljungskile, Dalkurd, Assyriska och några till leka bland de etablerade storfräsarna och vi gillar det. Vi vet att småttingarna kan dyka upp och försvinna lika fort, så har det varit och så ska det vara.
Fyra klubbar från det vi brukar kalla den första allsvenskan säsongen 1924/25 finns ännu i dag kvar i den högsta serien; AIK, IFK Göteborg, IFK Norrköping och Hammarby IF. Kanske säger det något om traditionens makt.
IK Sleipner landade på placeringen över IFK Norrköping det året men känns ju ärligt talat ganska långt från allsvenskan i dag. Möjligheten att "Randigt" ska göra som Degerfors känns inte så lite världsfrånvänt.
Eller har jag fel där också?