"Jag har börjat tröttna redan nu på fotbollen"
Säsongen är i gång.Fotbollsgalningarna jublar och studsar runt i vild glädje.Men själv har jag tröttnat - redan i april.
I år har det varit värre än någonsin. Jag orkar inte med mer fotboll - och då har vi bara kommit till april.
När vädret visar sig från sin vackraste sida och IFK har ett överjävligt hett premiärderby några timmar bort, sitter jag på en svettig redaktion och får tårar i ögonen av tristess.
Jag vill inte längre. Jag orkar inte längre. Och då har inte ens "bonkaserierna" börjat än.
Rekordtidigt
De här känslorna har ploppat upp rekordtidigt den här säsongen. I normala fall brukar gråten i halsen dyka upp först när sensommaren är på väg att bli höst och man på några få månader har avverkat, som det känns, miljontals matcher av varierande kvalitet.
Min fotbollsgalna ådra brukar växa sig som störst just under den här perioden när gräset blir grönare, solen lyser starkare och Adamssons gamla härliga speedos plockas fram ur garderoben.
Förra året kände jag mig faktiskt som en riktig fotbollsgalning. Men i är känner jag mig bara som en helt vanlig galning.
En galning som mer eller mindre kommer att tvingas ut på diverse olika fotbollsuppdrag under de närmaste månaderna där spelarna leker Luftwaffe med bollen och nivån minst sagt är skiftande.
Och då snackar jag nödvändigtvis inte om division 4-lunken.
Trevlig utflykt
Jag fick, som exempel, äran att ratta kärran ner till Falkenberg i söndags, och kan villigt erkänna att jag inte direkt gick i taket av eufori, varken av spelet eller inramningen (nåja) på läktaren.
Sylvia spelar efter sina resurser som nykomling och kan inte krävas prestera brasse-spel på den här nivån.
Men Falkenberg? Gäsp, suck och stön.
"Lillen" Åströms verbala känga mot FFF ("Ett jävla skitlag") efter matchen ger honom knappast jobb som medlare på FN, men på ett sätt - mer diplomatiskt, förstås - håller jag med honom.
Långbolls-VM och stenhårda passningar i brösthöjd är inget som ger pluspoäng i min lilla fotbollsbok.
Kommer suget åter?
Jag vet inte om det var där, på lilla Falkenbergs IP, som min fotbollsabstinens mattades och jämnades med marken, eller om de här blytunga känslorna började tidigare än så. Vi har ju ändå hunnit med ett oräkneligt antal tränings- och östgötacupmatcher under vintern som i viss mån kan ha mördat mitt intresse.
En sak är i alla fall säker: om suget inte kommer tillbaka lär sommarhalvåret bli mörkare än vintern vi precis lämnat bakom oss.
Då förstår ni att det känns tungt.
Så jobbar vi med nyheter