Tommy Johansson, Emmas sambo, är med i teamet som preparerar banan. Fyra kvällar innan en match börjar de sladda och vattna banan. Under matchens gång sprutar underlaget upp på sargen och banarbetarna måste ut och platta till igen.
Vi möter Emma utanför "Kråkvilan" ett par timmar innan Vargarna ska möta Indianerna en varm eftermiddag i början av juli. Hon står vid grinden till funktionärsområdet och ser till att inga obehöriga släntrar in. Hon skiner ikapp med solen och bär på en energidryck som lär behövas ikväll: hon har ett gediget schema fram till starten.
Hon släpper in Indianernas lagledare och de hälsar på varandra som gamla goda vänner.
– Tjusningen med speedway är att även motståndare är alltid glada att se varandra. Fastän man står och skriker på varandra i stundens hetta så är man kompisar igen direkt efter match, säger hon.
Hon beskriver hela Speedwaysverige som en enda stor familj. De som känner till Vargarna känner till Emma.
– Vi är inte så många tjejer bland tävlingsledarna och lagledarna och så, de som står bakom lagen och i kulisserna. Så därför är vi oftast ganska igenkända.
Emma sambo, Tommy Johansson är också engagerad i klubben. Sin första Vargarnamatch såg han som tvååring. Han har själv kört speedway förr och har även varit mekaniker – Emma träffade honom när hon var lagledare. Emmas engagemang för Vargarna växte och de behövde folk till att sköta banan
– Och så såg jag när han sladdade våran grusväg hemma med traktorn att "det där ser bra ut", berättar Emma med ett skratt.
Hur mycket tid skulle du säga att Emma lägger på Vargarna?
– Ganska mycket. Det är svårt att säga, men det är ju en hel del, säger Tommy.
Emma är alltså tävlingsledare, kanslist, utbildningsansvarig, lagledare ibland, pressansvarig, styrelseledamot och sköter sociala medier. Allt detta på fritiden. Hon jobbar som lokalvårdare och driver dessutom ett omplaceringshem och pensionat för kaniner, också det ideellt.
– Det känns som om jag har typ två timmar per dygn när jag skulle behöva 48. Jag har alltid funkat så som person att jag vill – och kunnat – hålla igång massor.
För två år sedan ställdes allting på ända. Mot slutet av pandemin blev hon rejält sjuk och har dragits med postcovid ända sedan dess vilket har tvingat henne att sakta ner tempot.
– Det är svårt att anpassa sig och bara släppa saker. Det är svårt att be om hjälp men jag har blivit bättre på det.
Hon känner ett ansvar gentemot klubben att fullfölja de uppdrag hon tagit på sig. Nästa år har hon bestämt sig för att minska på tempot för hälsans skull – ett beslut som gjorde ont att ta. Engagemanget för Vargarna har blivit en livsstil, på gott och ont.
– Vissa dagar vill jag inte ens höra ordet speedway. Sen kommer jag hit och då kommer jag på varför jag gör det här.
Klubben kämpar sedan länge med att hitta funktionärer som vill ställa upp – något som inte förenklade Emmas beslut om att varva ner. Till varje match behövs totalt 60-70 funktionärer. Emma ansvarar för funktionärerna på banan, i depån och i domartornet.
– Man är ju glad för den tiden som varje person kan lägga. Man kan ju inte kräva något när allt är ideellt.
Medan vi pratar cirkulerar en traktor och en lastbil på banan som preparerar underlaget, sedan samlas banjobbarna utanför sargen.
Jonny Boström och Lasse Pipa Andersson är två funktionärerna som preparerar banan och har varit med i klubben länge.
Vad betyder Emma för Vargarna?
– Hon betyder väldigt mycket för hon gör väldigt mycket, säger Jonny Boström
– Det är ju ofta så med ideella grejer, det är många som får göra alldeles för mycket, säger Tommy Johansson.
Emma får ett telefonsamtal från kvällens domare som har kört fast med bilen på väg till arenan. Snabbt har hon löst det: hennes bror, som också är funktionär, får hämta domaren så att han hinner i tid till matchstart. Vanligtvis har domaren och Emma, som tävlingsledare, gemensam säkerhetsgenomgång två timmar innan match. Idag får hon göra det själv.
Efter Kenny Olssons tragiska dödsolycka som inträffade här på arenan 2007 höjdes säkerhetsreglerna för hela sporten. Bland annat blev det obligatoriskt med luftsarg runt hela banan som ska kontrolleras inför varje match. Traumat sitter kvar i arenans minne och kommer tillbaka till Emma varje gång en förare inte reser sig omedelbart efter en krasch, även om Emma inte var på plats under olycksmatchen -07. Hon har sett sin beskärda del av olyckor:
– Allvarliga ryggbrott och sådana saker. Det är en farlig sport, det är höga hastigheter utan bromsar, det är trångt.
Dödsolyckor sker lyckligtvis sällan i Sverige. Förare med några år på nacken är oftast medvetna om riskerna, de yngre kan behöva påminnas. Det som gör sporten farlig – den hisnande farten, de kraftfulla motorerna i de snäva kurvorna – är också det som fascinerar många fans. Emma är en av dem men hon har inget intresse av att ta styret själv.
"Det skulle vara superkul att jobba med speedway men det ser ju inte riktigt ut så", säger Emma.
– Jag har provat, det är jättesvårt! Jag håller mig till fyra hjul. Det ser så fruktansvärt lätt ut men fasiken vad svårt det är. När du kommer in i en kurva är ju det naturliga att sakta ner – här ska du absolut inte göra det för då får du ju inte sladd på cykeln, säger hon och tillägger:
– Man behöver nästan vara lite dum i huvudet för att klara av att köra i full fart. Man får absolut inte vara rädd när man kör speedway och jag är för rädd. Hade jag fått börja som liten kanske det hade gått.
Emma delar ut körschema till båda lagen.
Vi sätter oss i mitten av banan och blickar ut över den tomma läktaren. Emmas mamma och mormor tog med henne hit som liten och hennes intresse slog rot redan då. I tonåren var andra saker mer spännande men så småningom hittade hon själv tillbaka till speedwayen samtidigt som hon började intressera sig för fotografi.
Emma och Thina förbereder namnskyltarna till alla tävlande, som ska användas för att visa vilka som nomineras till sista heatet.
– Så jag frågade och fick komma och fota matcherna.
I den svängen började hon testa på att vara funktionär, först i ungdomsverksamheten och speedwayskolan som Vargarna hade på den tiden. 2014 gick hon en lagledarutbildning och blev ledare för knattelaget, 24 år gammal. Sedan dess har hon har varit lagledare i olika omgångar och även haft ett lag i allsvenskan en säsong.
I depån innan tävling. Alla cyklar besiktas på plats för att upptäcka eventuella skador.
– Vi förlorade varenda tävling men jäklar så kul vi hade, säger Emma.
2016 ville hon prova något nytt och tog tävlingsledarlicens.
– Sedan har det bara byggts på mer och mer. "Jag kan göra det, jag kan göra det" – för det är kul, och det finns ingen som gör det. Sen blir det lite för mycket ibland men det är så fruktansvärt roligt.
I styrelsen är hon ledamot sedan 2019 och deras jobb pågår året runt även om tävlingssäsongen bara pågår mellan maj och september.
Kvällens domare, PeGe Svedberg, kollar igenom Vargarnas tillstånd inför matchen.
Domaren anländer till arenan med andan i halsen. Det sedvanliga mötet med lagledarna och Emma får göras på stående fot istället för inne på kansliet. Sedan är matchstarten nära och Emma ska få sitta ner för första gången under kvällen.
Thina Johansson blev den första kvinnliga ordföranden i Speedwaysverige 2007, idag är hon engagerad i försäljningsfunktionärerna hos Vargarna.
Racingkontoret är fyllt av gamla minnen från Vargarnas långa historia. Högst upp till vänster syns Thina Johansson.