Hittills har jag aldrig upplevt en fotbollstränare, inom eller utanför rikets gränser, som aldrig tagit några felbeslut i karriären. Det ingår så att säga i sakens natur att misslyckas och ibland lyckas.
En hyllad guldtränare kan göra praktfiasko i en ny klubb och supportrarnas kärlek är inte mer än opålitlig färskvara.
Kontinuitet brukar däremot vara ett framgångsrecept i de flesta sammanhang, men att använda det ordet i samma mening som IFK Norrköping anno 2022 känns inte särskilt seriöst. Men det är knappast Norling som ska lastas för att tabelläget ser ut som det gör.
Streama valfri allsvensk fotbollsmatch och du hittar med stor sannolikhet bekanta ansikten tillhörande spelare eller ledare som till alldeles nyligen tillhörde kamraternas organisation.
Som i tisdags:
Jag ser den vanligtvis så lågmälde Daniel Bäckström mana på sitt Sirius mot IFK Göteborg på "Studan" i Uppsala och tjafsa lite lagom kaxigt med tränarkollegan i Blåvitt, Mikael Stahre efter matchen.
I Skåndederbyt mellan Malmö och Helsingborg känns en grå kalufs igen på bortabänken. Jovisst är det Dale Reese, amerikanen som vigde en stor del av sitt vuxna liv till att knåda liv i plågade muskler och IFK-ben innan han lockades till Olympia av förre landslagsbacken Andreas Granqvist härom året.
Påläggskalven Kim Hellberg prövar vingarna i Värnamo och det känns som att det bär för 34-åringen.
På fotbollförbundets kansli i Solna kamperade tills alldeles nyligen landslagschefen Janne Andersson med U21-diton Jens Gustafsson innan den senare drog till Polen för att ta hand om klubblaget Pogoń Szczecin.
Maths Elfvendal, den extremt påläste tränartalangen från Härnösand som handplockades av samme Janne A till IFK och Blågult, läxar till vardags upp ikonen Gigi Buffon och ytterligare några burväktare i italienska Parma, Tomas Brolins gamle lag.
David Moberg Karlsson skruvar in drömfrisparkar i Japan och Rasmus Lauritsen plockar ned motståndaranfallare i Kroatien på samma självklara sätt som han gjorde framför Curva Nordahl, men numera i Dynamo Zagrebs dress.
Isak Bergmann Jóhannesson vinner ligatiteln i Danmark med FC Köpenhamn och Ishaq Abdulrazak hälsas välkommen till Bryssel och Anderlecht efter en omskriven transfer i 40-miljonerklassen härom veckan.
I Aftonbladet läser jag att Jordan Larsson bryter kontraktet med Spartak Moskva och att Sead Haksabanovic överväger att förlänga med Djurgården där han spelat sedan Ryssland blivit västvärldens paria efter anfallskriget i Ukraina.
Före detta IFK:are var man än vänder blicken.
Har jag glömt någon?
Jo, hyllade scouten Stig Torbjörnsen bytte kamratlojalitet, flyttade till Göteborg där han lovat leverera talanger till ett Blåvitt på halvdekis och förra säsongens skyttekung, Samuel Adegbenro drog som bekant till ett land och en klubb som de flesta av oss redan glömt namnet på.
Dessutom har ett helt gäng gubbar i styrelsen bytts ut, men det behöver man väl knappt nämna?
Min poäng är naturligtvis att en inte så liten mängd kompetens fasats ut de senaste åren. Det har lappats och lagats, handlats och lånats, och lockats tillbaka i ett ständigt mixtrande lagbygge.
Saldot är förstås fläskigt och imponerande och många kronor har plöjts ned i ungdomssektionen men så länge IFK-butiken håller dygnetruntöppet kan man knappast begära mer än det som tabellen visar just nu.
Inte ens Rikard Norling kan skapa några mirakel.