Hopplöst, mållöst - krisen är redan tillbaka
Vad vi trodde var en vändning och början till en uppryckning av IFK Norrköping visade sig inte alls stämma med verkligheten. I går var IFK tillbaka i skiten igen. 0-0 hemma mot det sämsta lag jag sett på Idrottsparken gör att IFK åter är under nedflyttningsstrecket.
Jag åker ofta upp till Idrottsparken med förhoppningen att få se rolig och målrik fotboll - framförallt från hemmalagets sida. Men att inte lyckas peta in ett enda mål under 94 minuter mot detta lag från krisdrabbade staden Trollhättan (Saab ni vet!) får mig nästan att gråta. Och skämmas. Visst försökte IFK rulla boll, precis som man gjort i de tidigare hemmamatcherna, men i går gick det alldeles för långsamt och var för omständligt. Anfallsbrist
Dessutom fick vi återigen 94 minuters bevis för att IFK Norrköping årgång 2009 inte har en naturlig forward i sin trupp. En goalgetter, någon som finns där framme i boxen och verkligen vågar sticka fram en fot eller ett huvud. En Janne Hellström helt enkelt är vad IFK skriker efter. Jag vet inte om Janne satt på läktaren i går, men jag träffade honom på Kopparvallen i måndags. Då var han lättad över att två mittfältare i alla fall stött in två bollar och att IFK vunnit med 2-0 I går kan han inte varit nöjd. För ännu har inte ett enda av IFK:s tio superettanmål tillverkats av anfallare. Jag vet att trion Timmy Wilhelmsson, Andreas Haglund och Riki Cakic är ganska färska i superettan-miljön men i måndags såg jag Timmy springa sig trött under 70 minuter utan att skapa en chans värd namnet. Kom han i kontakt med bollen, ja då fanns inte en medspelare på 30 meter att passa till. Riki Cakic, som gjorde ett lyckat inhopp i måndags, fick nu börja mot Trollhättan. Han sprang och sprang, först ensam i knappa 40 minuter, därefter i par med Andreas Hagalund och mot slutet placerades han ut som vänsterbreddare. Ett jätteläge
Riki var, trots att han inte hittade rätt framför mål (han hade ett jätteläge på nick men bollen tog oturligt i bakhuvudet på en Trollhättan-spelare) planens bäste aktör tillsammans med gästernas målvakt Tobias Wennergren. För utan hans flaxande armar hade Andreas Haglund fått lämna Idrottsparken som hjälte. För Marcin Burkhardt, som blandade och gav väldeliga, bjöd på matchens läckerhet när han flippade fram bollen till Andreas som förlängde med huvudet men Wennergren lyckades på något otroligt sätt enhandsrädda. Andreas har gjort mål både i ungdomslag och U 21-lag, men får aldrig till det i A-laget. Vet egentligen inte varför, killen känns dock inte tillräcklig kylig i de avgörande lägena och i går låg han ner lika mycket som han stod upp. Tränarparet Bergort/Hellberg ska ha plus för att de försökte förändra matchbilden efter bara 40 minuter då Mikael Blomberg fick gå ut och Haglund kom in sin forward. Trista och tråkiga 4-5-1 fungerar inte hemma. Möjligen borta. Nu blev det 4-4-2 och slutkvarten bjöd på ett otroligt tryck från hemmalaget. Men det var det tyvärr det enda riktigt bra man presterade. Domaren Andreas Ekberg, för övrigt den yngste superettandomaren, född -85, ådrog sig missnöje på Parken både från spelare och publik. Förstår frustrationen
Och jag förstår alla. Ekberg tog inte tag i Trollhättans maskningsförsök sista halvtimman och det gick så långt att inhopparen Djordje Mrdjanin i protest sprang fram och lade upp bollen för en utspark när mål-Wennergren maskade som värst. Det fick domare Ekberg att visa gult kort men mitt råd till denne Ekberg är att han måste sluta gömma sig bakom korten och kanske i stället bör lära sig att erkänna ett misstag. Nu ska på intet vis Andreas Ekberg lastas för IFK:s 0-0-match. Dessa problem får man naturligtvis själva ta tag i. qq Att inte få hål på detta trista, tråkiga och målsnåla Trollhättan vittnar bara om vilken usel insats IFK-arna gjorde själva.
Så jobbar vi med nyheter