Nog är det väl fler än jag som stört mig på det där fjantiga segerskuttandet skiddamerna tvingas (?) bjuda på framför pressfotograferna. Jag vet inte när den urlöjliga traditionen föddes eller vem som kläckte idéen om att medaljörerna ska synkronisera ett glädjeskutt i målområdet men den har dessvärre hängt med ett tag. Förhoppningsvis inte så länge till. Det känns bara ovärdigt och inte så lite pinsamt för alla inblandade.
Såklart är det bara damerna som ska hoppa. Herrarna har inte behövt ägna sig åt liknande larv på konstlade segerfoton. Men Charlotte Kalla, Frida Karlsson, Stina Nilsson och de andra har gjort det till förbannelse.
I början sågs det kanske lite näpet och oskyldigt tramsigt ut med de närmast identiskt lika bilderna från Oberstdorf, Val di Fiemme eller Lahtis, men sedan lång tid är det bara plågsamt och inte så lite generande att beskåda eländet.
Under U23-VM för snart ett år sedan ville Ebba Andersson slippa medverka på hoppbilden, men övertalades då av sina pallkamrater att ändå göra det.
Stjärnskottet Linn Svahn (nej, hon är alltså inte släkt med Gunde) pallade däremot för trycket efter succén på Tour de Ski i Val Müstair i förra veckan. Till skillnad mot tvåan och trean i loppet, Julia Stupak och trean Jessica Diggins, stod svenskan tryggt kvar i snön, nöjde sig med att knyta näven lite i en rätt återhållsam segergest efter triumfen i masstarten.
"Jag ser ingen vits med att hoppa. De får gärna hoppa bredvid mig, men jag hoppar på en studsmatta och inte i målområdet, där låter jag gärna mina ben få vila lite", sa Svahn till Expressen.
Faktum är att det inte bara är Linn Svahn som ruttnat. I norska TV2 hyllades den svenska talangen av experten Petter Skinstad:
"Det är väldigt bra att någon gör ett uppror mot det här. Det står manliga fotografer och ber damåkarna att hoppa, men de ber inte herråkarna att göra samma sak. Man ska inte tvingas hoppa för att man är kvinna. Det är löjligt att se på", menade Skinstad.
Det är dags att förmedla en seriösare bild av skidtjejerna. Tanken med gulligt hoppande omslagstjejer tillhör naturligtvis en tid och tankesätt som inte har mycket gemensamt med hur det borde vara 2021.
Läget är minst sagt en smula rörigt i länets största klubbar.
Ingen har väl kunnat missa turbulensen i IFK Norrköping under förra årets avslutande veckor då en handfull tunga namn lämnade klubben samtidigt som några av dem vevade ordentligt mot styrelsen.
När det så smått lugnat ned sig på vår sida av kanalen (ny tränare blev klar bland annat, förre AIK-aren Rikard Norling) var det LHC:s tur att hamna i strålkastarljuset.
Efter en längre period av svaga resultat fick tränaren Bert Robertsson sparken i tisdags. Ett tufft men förmodligen nödvändigt beslut att ta för general managern Niklas Persson.
Truppen ser på papperet starkare ut än det utsatta tabelläget visar och LHC-ledningen kände sig tvingade att agera i ett läge där tiden håller på att rinna ut och framgångarna fortsätter lysa med sin frånvaro.
Mycket har gått Linköping HC emot de senaste säsongerna, det handlar inte bara om misslyckade tränarval utan kanske ännu mer om minskade intäkter och ett smärtsamt ras i hockeyns "näringskedja". För inte så många år sedan räknades Cluben som en av de stora i SHL, med hög svansföring, framtidstro och resurser att hugga de häftigaste namnen på marknaden.
I dag får Roger Ekström-ledda LHC slåss för sin överlevnad.