Nästan två miljoner tv-tittare kan inte ha fel. Sverige förlorade visserligen det skandinaviska derbyt mot danskarna, men vem bryr sig om ett finalresultat i ett världsmästerskap när högtidsstunderna ändå var så många och så efterlängtade för ett folk som under snart ett års tid hållits tuktade av pandemin från helvetet.
Glöm inte att många av de tänkta svenska stjärnspelarna lämnade återbud till VM av olika anledningar. Några var rädda för att bli smittade med covid-19. Andra var skadade eller bara oroliga för att skadas inför stundande klubbyten. Det var inte så att våra blivande blågula hjältar bågnade av pressen från landsmännen här hemma när de bordade planet till Egypten.
Vi oldtimers drömmer oss ofta och gärna tillbaka till tiden med "Bengan boys", Erik Hajas, Björn Jilsén, Staffan Olsson och de andra legendarerna från forntiden. Det där sköna, avslappnade gänget som vann VM, EM och OS sisådär tjugo gånger i rad.
Men den här finalen i söndags – herrarnas första på två decennier – krystade fram nya förebilder och idoler. Inte bara hos svenskarna utan lika mycket hos kombattanterna från andra sidan Öresund.
Det var fascinerade att se. Det var idrott i dess renaste form.
Ett av äckligt klister drypande pekfinger rakt in i ögat stoppade inte svenske mittnian Jim Gottfridsson. Lika lite lät danske målvaktsfantomen Niklas Landin sig knockas av en elak kanon, mitt i ansiktet, från en meters håll.
Världsmålisen såg ut som Dannebrogen i fejset efter att ha blivit rammad av bollen under VM-finalen mot Sverige och i en situation där både du och jag förmodligen tvingats till multipel ansiktskirurgi för att bli i alla fall någonstans i närheten av oss själva igen, tog Landin några klunkar vatten, skakade lätt på huvudet, drog handen genom håret och gav tummen upp till förbundskaptenen Nikolaj Jacobsen som oroligt bevittnade skådespelet från sidlinjen.
Budskapet var enkelt att tyda, till och med på danska: "Jag kör".
Jag vet ärligt talat inte riktigt vad de där handbollsgrabbarna är gjorda av men nåt överjävligt är det förstås. Kanske är det just därför de är handbollsspelare och inte några prima ballerinor, typ... fotbollsspelare.
För medan Neymar, Ronaldo, Pontus Almqvist eller nån annan framstående inom detta förhatliga gebit störtdyker över imaginära utsträckta ben eller armar så är handbollskillarnas reaktioner allt som oftast just ingenting även i situationer då man blir grymt förfördelade.
Du kastas i golvet av motståndaren, fine!
Handbollsfolket är uppe på tre, senast, borstar av dammet och gör sig redo för att åter stånga pannan blodig mot den där ilskna två meter höga tjuren i motståndartröja som inte önskar annat än att slunga dig tillbaka till underjorden igen.
Respekt.
I hockey krävs det inte mycket mer än ett förfluget ord förrän handskarna är kastade och kaos tar över. Har vi någon därute som bevittnat en match utan "gurgel", bök eller veritabla raggarslagsmål?
Fotbollen må vara förskonad från handgemäng, men plågas i stället av fusk i alla dess unkna former. Inte ens VAR har lyckats rena sporten, även om en eller annan lurendrejare i efterhand straffats tack vare, eller på grund av, avancerade produktioner med kameror som täcker varenda vinkel.
Naturligtvis är det en fråga om inställning och en kultur som gått i arv och jag tror nånstans att många tilltalas av den här ödmjukheten inför sporten, motståndaren, domarna och publiken.