Förhandssnacket handlade om att hålla ett högt tempo, spela fysiskt och vinna man mot man-situationerna. Så såg sergerreceptet mot Uppsala ut före avkast.
Det blev tvärtom.
Därför var Uppsalas seger 83-75 också helt i sin ordning.
Med Johan Jeansson borta för gästerna tvingades Stefan Grundberg stå pall för 40 minuters spel utan att bli avbytt.
Och som han gjorde det. Först och främst som jätte i försvarsspelet och returtagningen, men också viktig i anfallsspelet med sina 21 poäng (näst bäst) för kvällen.
- Helt okej, säger han blygsamt. Första halvleken var riktigt bra, sedan blir jag lite tröttare och segare i mot slutet men det blir inte så många misstag ändå, säger Grundberg vars Uppsala tog första segern på fyra år i Norrköping.
Han märkte tidigt, liksom vi andra, att Dolphins hade stora problem med att tända till den här kvällen. Hemmalirarna glimtade till bitvis, men följde ofta upp ett bra agerande med ett dåligt i sekvensen efter.
Upptakten av tredje perioden var hemmalagets bästa del av matchen. Anförda av framförallt Dee Ayuba steg intensiteten i både anfall och försvar. För första gången sedan matchinledningen lyckades Dolphins då också slita åt sig en liten ledning när Anton Saks la i poäng till 50-49.
Men någon mer ledning blev det inte. Uppsala stod emot den lilla kraftsamlingen och kom tillbaka till sitt snabba anfallsspel med mycket skott utifrån.
Dolphins däremot, såg uppgivet ut hela fjärde perioden.
- De har det tufft i dag helt klart. Börjar skälla och gnälla på varandra när vi bara kör på, säger Stefan Grundberg som berättade att Kelly Grant kommit med många nyttiga tips om Dolphinsspelarnas svagheter:
- Det är vissa detaljer som vi absolut utnyttar, säger Stefan.
Lika glada som gänget från Uppsala var efteråt, lika besvikna var man i hemmalaget. Deppigast av alla var nog Paul Burke som beskrev matchen som ?smärtsam? att se från sidan:
- Det är frustrerande att se att vi inte gör allt vi kan för att vinna. Vi får stryk varje gång i en mot en-läge och de får ta alldeles för mycket treor. Vi lät dem göra som de ville och det är smärtsamt att se, säger Paul Burke.
Dee Ayuba slet mest och bäst, Martin Ringström skötte sig hyfsat och Andrew Mitchell kämpade tappert med en ständigt bevakande Mannos Nakos i hälarna över hela banan. I övrigt kan alla betydligt bättre.
