Sent en lördagskväll på sensommaren ifjol ringde det. Just vid den tidpunkten när man inte väntar sig några samtal. Något allvarligt? Tvärtom.
– Tjing tjong, de e Vargen!
Olle Nygren, "Varg-Olle", ringde från England för att påminna mig om att se tv-dokumentären i SVT om honom själv som snart skulle sändas. Det hördes att han var oerhört stolt. Både över tv-filmen som sådan och över det faktum att SVT ens ville uppmärksamma honom så sent i livet. Samma sak när Tommy Rander skrev boken om Sveriges störste mc-hjälte genom tiderna för ett par år sedan. Upp i 90-årsåldern ville "Varg-Olle" synas och märkas och var aldrig intresserad av att bli bortglömd eller avfärdas som en föredetting.
Den risken var i och för sig aldrig överhängande. Även om hälsan vacklade under senare år, var "Varg-Olle" ständigt ung både i sinnet och på ytan och släppte aldrig debatten om hur dagens speedway egentligen borde skötas. Han oroade sig ofta för förarnas säkerhet, var mån om att lära ut en både trygg och vägvinnande åkstil under sina ändlösa speedwayskolor och klarade hela den egna och sensationellt långa karriären utan svårare skador.
Lite slött brukar "Varg-Olle" beskrivas som en bohem som aldrig tog sin racing särskilt allvarligt. Jämfört med perfektionister som Ove Fundin eller Tony Rickardsson stämmer det nog. VM-bronset 1954 var mager utdelning för speedwayvärldens främste stilåkare under hela 1950-talet. Aldrig har han dock hörts knota över detta, alla har vi istället förstått hur roligt "Varg-Olle" hade med sin åkning på ett högre och djupare plan än vad som kunde mätas i simpla medaljer. Vänlighet, empati och gott hjärta var de egenskaper som aldrig gått att rista in i några resultatlistor.
Själv lärde jag känna "Varg-Olle" i slutet av 1970-talet. Fick hänga med i hans högerstyrda Ford Granada när han kom över från England för att köra match med Vargarna. Ibland skulle han bada i någon småländsk sjö och det blev plötsligt bråttom till start. Sedan dess har jag hälsat på honom i England, kollat hans sladdskola i Örebro, följt med honom och sonen Owen på speedway i Ipswich, intervjuat honom, lyssnat på honom, varit på hans storslagna födelsedagskalas, skrivit om honom i en engelsk tidskrift och alltid snabbt svarat när han ringt.
– Tjing tjong, de e Vargen!
Så öppnade han alltid samtalen. Klart att man blev på gott humör.