Fran är tidernas bäste
En sparkades med bistånd av en torped.En annan stoppade själv polisen för att fråga om vägen ? och åkte dit för rattfylla.Och en tredje trodde kriget startat när hemvärnet rullade förbi i centrala Norrköping.Men mest av allt förknippas de amerikanska basketspelarna som gästat Norrköping sedan slutet av 70-talet med hysteri, artisteri och stora framgångar.Folkbladet har listat de bästa ? och de som vi bara vill glömma.
Den störste. Fran O"Hanlon var en skytt av rang. Kanske den bästa prickskytten som svensk basket har sett.
Foto:
Hold your horses, skriver vi.
Killen har ju bara spelat en månad i Sverige.
Kom tillbaka i vår, Kelly. Då kan vi snacka.
Eftersom undertecknad sett samtliga SM-finaler på hemmaplan sedan 1980, och de flesta slutspelsmatcher, anser han sig odiskutabel i ämnet.
Men maila gärna sporten om er egen lista.
Här är topplistan:
1) Fran O"Hanlon 1975-82.
Poinguarden dribblade bort motståndarna med sina kroppsfinter och skottet som avlossades från höften är det mest pricksäkra svensk basket upplevt. Med 3-poängsregeln i bruk redan då hade Frannie sänkt 40 poäng varenda match. För att inte tala om alla hans assists han serverade Martin Terins, "Bingo" Faleström (då Karlsson) och de andra i 1980 års guldlag. De sprang, Frannie hittade alltid rätt med sina passningar. Hade verkligen förmågan att få medspelarna att växa. Tillsammans med Kenny Grant startade han den basketvåg som Norrköping surfar på än idag. Själv är O"Hanlon i dag tillbaka i Philadelphia, coachar Lafayettes universitetslag med stor framgång.
2) Fred Drains 1996-99, 2001-
En värvning från div 2-klubben Tranås under Bosse Faleströms coachår. Till en början märkt av dåligt motstånd. Kelly Grant funderade på att skicka iväg under den första delen av guldsäongen 98-99. Att Fred fick stanna behövde Kelly aldrig ångra. De senaste säsongerna har forrwarden varit ligans bäste "tvåvägsspelare", alltså lika viktig i både offensiv och defensiv. Troligen den mest komplette som spelat i Sverige. Blivande (?) svensk landslagsman om han själv vill.
3) Jeff Taylor 1986, -90, 1995-2000
Jeff är en av få spelare som verkligen lirade i NBA innan han kom till Sverige, ett hundratal matcher som försvarsspecialist för Houston Rockets och Denver Pistons. Hans spänst fick publiken att kippa efter andan, motståndarnas självförtroende knäcktes bara de hörde namnet. Ändå var han i princip aldrig frisk under basketåren i Sverige, inflammerade knän spökade ständigt. Spelade i ligan efter sin 40-årsdag. Förmodligen skulle han kunna gå in i dag också och plocka bort ligastjärnor.
4) Bo Alvin Dukes 1983-85
Norrköpings störste showgubbe alla kategorier. Förtrollade publiken på kvällstid, stans damer nattetid. "Den mest tekniske spelare som Europa sett", tycker basketoraklet Åke Björck. Ett 173 centimeter kort bollgeni, skriver vi igen. Självförtroendet försvann efter ett par misslyckade år i Europa.
5) Jonathan Cronin 1992-95
Cronin&Hurst blev ett begrepp när ligan startade i början av 90-talet. Cronin var först och kom med något som inte framskymtat alltför ofta - ett stort fightinghjärta. Han sprang, sprang, sprang och sprang. Och visst visade Jon Cronin att vita män också kan hoppa högt.
6) Paul Burke 1997-98
Ersatte först David Bergström i Dolphins när denne flyttade till proffslivet, sedan skedde samma sak i landslaget. Det var inte hans fel att Sverige var chanslöst i EM-slutspelet, Burke har i Tyskland visat vilken kapacitet han besitter. Han valdes till hela ligans bäste för ett par år sedan. En guard med de största fördelarna i defensiven. Om han haft Bergströms skytte vore Burke storstjärna i Europa också. Otroligt skicklig passningsspelare som ibland dessvärre gör de enkla saker svåra.
7) Kenny Grant 1972-83
Egentligen ska Kenneth Grant vara nummer ett på listan, precis som när vi listade de främsta importerna i Norrköpings idrottshistoria. Som pionjär, tränare och taktiker är han främst. Som spelare hade han blicken och skottet.
8) Kelly Grant 1986-94
Har ofta fått leva i skuggan av storebror Kenny. Men Kelly anförde Dolphins under många säsonger när laget tillhörde landets bästa. Hans vänsterskott sänkte många lag. Tyvärr fick han vänta med fullträffen till efter karriären, som coach. Precis som Jeff Taylor kantades karriären av skador, för Kellys del tvingades han sluta mitt under säsongen 92-93 på grund av höftproblem.
9) John Weatherspoon 1986-87
Den bäste center som spelat här vid sidan av Kris Grundberg. 208 centimeter lång och en spelare som aldrig lämnade tresekundersområdet. Mosade Solna-legenden Reggie Hannah under en match och om dåvarande Hageby visat samma vårform som under hösten hade det blivit SM-guld. Flyttade tillbaka till Belgien, blev landslagsmän och spelade där så sent som 2000, som 41-åring.
10) Willie Bland 1991
Bitige Bland gjorde bara ett par månader i Hageby innan det skar sig, han var nämligen inte någon okomplicerad person utanför planen. Dolphins damcoach "Korken" Lind poängterar dock att Bland av vissa rankas som en bättre collegespelare i Louisiana än självaste Karl "The Mailman" Malone. Och enligt ett basketmagasin finns han med bland de 100 främsta streetbasketspelarna genom tiderna i USA. Hans fysik var enastående och t o m medspelarna fruktade träningarna för de inte vosste vilket humör han var på. Med rätt skalle är de flesta övertygade om att hans karriär fortsatt i NBA.
När han skulle skickas hem, berättas det, och ett gäng från klubben åkte till hans lägenhet för att räcka över en flygbiljett stod en kille i bakgrunden med pistolhölster redo ifall det hade spårat ur.
Bubblare:
Cleveland Woods. En av de mest populäraste spelarna bland lagkompisar. Om han blivit av med något tiotal kilon till hade han varit riktigt bra.
Joe Hurst. Andre man i firma Cronin&Hurst. Förde Dolphins till två SM-finaler.
Ryan McCormack. Den sympatiske New York-killen spelade bara ett par månader. Nu tjänar han storkovan i Italien.
Joe diCocco. Mest känd som coach i klubben, men både i Hageby (1977-78) och Södertälje visade diCocco klass.
Flopplistan
De här vill vi helst glömma/har vi glömt:
Gordon Winchester. Han var en av tolv (eller var det tretton?) jänkare i Dolphins under 1995-96. Det är möjligt att hans bössa kunde matcha namnet, men framförallt var han killen vars karriär i Sverige slutade när han stoppade en polisbil för att fråga om vägen och åkte dit för - rattfylla.
Melvyn Stewart. Den här killen är utsatt fär diverse skrönor. Sant är att han frågade coachen Tobbe Taxén om han fick låna bilen hem över helgen. "Hem?" undrade Taxén. "Du kommer ju från Texas!" Med tanke på att Houston-födde Stewart också trodde kriget startat och gämde sig i en telefonkiosk när hemvärnet övade bidrar till legendstatusen.
Danny Parry. Han hämtades från danska ligan, var huvudet kortare än Bo Alvin Dukes - och sprang som en Duracell-kanin. Men det var också allt. Fel man i fel sport på fel plats.
Tim Clues. En av importerna under ligans debutsäsong. Trots den usla ekonomin, klubben fick ju låna av kommunen för att få grönt ljus av ligaledningen, väcker hans namn hans inte en ledtråd om vem han var...
Så jobbar vi med nyheter