När jag växte upp på 70-talet var liberon den finaste och kanske till och med den mest creddade spelaren på fotbollsplanen.
Visst hade den tekniske mittfältaren sina fans och beundrare och en pålitlig målskytt har naturligtvis inte heller behövt sakna uppmärksamhet.
Inte för att man själv önskade spela så djupt ned på egna planhalvan men liberon var på något vis lite extra upphöjd. Ofta den med välutvecklad spelförståelse och stoiskt lugn, kryddad med kreativitet och minst tvåar räv bakom örat. Inte sällan lagkapten för sina styrkor.
Någon att se upp till helt enkelt.
Det första namnet som slår oss 60-talister är förstås tyskarnas härförare, Bayern München-ikonen Franz Beckenbauer. Han som ledde sitt lag till VM-guld på hemmaplan 1974.
Libero är italienska och betyder egentligen "gratis" men när vi svenskar översätter ordet blir det förmodligen mer åt "den frie", alltså spelaren som kan agera litegrann efter eget huvud och omdöme.
Elegante Beckenbauer var förmodligen född till härförare och hans position var under många år ohotad.
"Der Kaiser" uppfyllde med råge de uppgifter som förväntades av lagets viktigaste spelare; Han höll skickligt ihop sin backlinje, styrde sina kolleger högre upp i banan med säker hand och tydlig kommunikation och var inte själv rädd för att kliva fram för att förstärka anfallet när så krävdes. Det blev totalt 14 mål på 103 landskamper med Västtyskland vilket ju inte är så illa pinkat av en back.
Den som anses ha "uppfunnit" liberon är annars Karl Rappan från Österrike, ihågkommen av ingen, som redan på 1930-talet placerade en försvarare framför egna målvakten. Liberon var därmed född och introducerades snabbt över kontinenterna.
Italienarna var snabba med att plocka upp nymodigheten även om den också blev rätt populär i Sydamerika. På 1960-talet gjorde argentinaren Helenio Herrera Gavilán Milanoklubben Inter till en europeisk maktfaktor med ett spel som visserligen av många kritiserades för att vara trist och intetsägande, men å andra sidan var oerhört framgångsrikt och genererade glitter och guld till pokalrummet hemma på San Siro.
Herrera, skaparen av catenaccion ("låskolven") anses som en av fotbollens genom tidernas främsta fotbollshjärnor och "Grande Inter" körde under några år över allt motstånd inom och utanför landets gränser.
Lite bonusinfo: Geniförklarade Helenio Herrera anses vara pappan till uttrycket "den tolfte spelaren" om supportrarna och låste ofta in sina spelare på hotell redan på torsdagen inför ligamatchen på söndag.
Så när försvann liberon i svensk fotboll?
Tja, det är inte helt enkelt att reda ut. Någonstans i skarven mellan 1970/80-tal tenderade många klubbar att spela med rak fyrbackslinje och zonmarkering i stället för tidigare man-mot-man. När bakåtspel till målvakt senare förbjöds var den traditionella liberons tid definitivt över. Målvakten fick själv ta över några av de ansvarsområden som liberon haft.
Lokalt är förmodligen Peter Lönn den senaste liberon i IFK Norrköping, även om rollen nog inte var uttalad på 80-talet då den gänglige försvararen var som bäst. Peter var ju definitivt den mittback som styrde och ställde i försvarslinjen och gjorde offensiva utflykter titt som tätt.
"Pekings" mest kände libero är annars Åke "Bajdoff" Johansson, den sexfaldige svenske mästaren som ett tag rankades som Europas bäste på positionen.