Om någon såg något glansigt i ögonen hos krönikören i arenan så beror det enbart på att resan med Dolphins den här våren och försommaren påminner om den senaste guldresan jag följde i yrkeslivet på nära håll – för 23 år sedan.
1998 bilade jag och kollegorna till Fryshuset och Täljehallen och flög till Kallax i Luleå och Coop arena (hette den väl då?) under ett slutspel som var det häftigaste jag upplevt. Nu har jag och kollega David Iwung fått chansen att se nya slutspelsstopp som Köping och Nässjö på nära håll eftersom vi på plats bevakade samtliga 14 slutspelsmatcher med Dolphins på drygt en månad.
Den gången avgjordes allt i en kokande Himmelstalundshall med 6 000 sjungande åskådare.
Med Kelly Grant som karismatisk coach under sitt första år på bänken och David Bergström som en av de stora ledarna på planen.
I lördags stod David bredvid, som stolt klubbdirektör och blickade bort mot Kelly Grants egen plats på långsidan, nedanför Dolphins entusiastiska trumgäng. Ikonens hastiga död i slutet av januari var en chock även för Dolphins-familjen, men blev också något som stärkt truppen. Mikko Riipinen spelade i Kelly Grant sista guldlag 2010, och dagens coach har aldrig försökt att underskatta betydelsen av klubbens historia.
Den som är religiös hittar säkert några passande ord att fylla på med här.
Minuterna efter slutsignalen i Stadium arena var inte heller så långt från att vara lika magiskt som när hallarna där tidigare guld säkrats nästan sprängts av lyckliga människor men där det till och med måndag bara får släppas in åtta personer.
Med Queens "We are the champions" ur högtalarna, guldhattar, konfettiregn, guldsång av kapten Tim Schüberg och en sevärd stafett på golvet – där alla spelare ville krama den tio kilo tunga trofén för åtminstone ett kort ögonblick – var vi många som glömde att pandemin ännu inte släppt greppet om oss.
Kunde inte låta bli att känna tacksamhet, för Dolphins räkning, att guldet säkrades hemma i Norrköping där laget haft en "osportlig" fördel i och med den egna restaurangen och där det varit en hög stämning.
Vem hade velat fira guldet i Täljehallen, eller bevare oss, i någon av de ännu tristare, äldre och mer slitna hallar som faktiskt fortfarande tillåts kallas hemmaplan i den svenska basketligan?
Inte jag i alla fall.
De känns som om Dolphins 2020-21 gjort sig förtjänt av den lyckliga stunden.
Allt som skedde minuterna efter slutsignalen kanske inte klarade Stefan Löfvens alla restriktioner på millimetern, men de vackra glädjescenerna efter klubbens sjätte SM-guld på herrsidan kändes värdigt den här mästarklubben som för bara två år sedan var nära att duka under på grund av en tung skuldbörda och en intern strid om arenan.
Den fjärde finalen blev den enda dramatiska i serien mellan ligans två bästa lag.
Jag är glad att Södertälje gjorde en ansträngning, ett ärligt försök att ta åtminstone en match.
Tack vare bröderna Gaddefors – totalt 52 poäng tillsammans – blev den sista finalen också en fight som Dolphins spelare behövde.
Laget fick visa mästarklass – i en imponerande avslutning av säsongen.
Vändningen i den sista perioden, underläge med tio poäng, gav hemmalaget en chans att visa sin styrka, sin trygghet och det självförtroende som bäddat för lagets framgångar under Mikko Riipinen.
Ingen panik, ingen stress, väldigt få dåliga beslut – varken på eller utanför planen.
Trots ett läge där det länge såg ut som om guldplanerna för kvällen skulle spricka.
Spelare som Adam Ramstedt och Phil Carr såg ut att tömma de sista krafterna i jakten på guldet och att som Carr, med ett svajigt slutspel bakom sig, göra de två bästa matchen för sin klubb sedan han kom till Sverige när guldet bärgades är ingen dålig egenskap. Eller hur?