Det gestikuleras, skälls på domare och motspelare, provoceras – och kapas i knähöjd när nöden (eller Rickard Norling) kräver det.
Det är sannerligen en ny tid i IFK Norrköping. En bra tid, skall sägas.
Tidigare så snälla, artiga och närmast hopplöst välkammade Peking har lagt sig till med later som gör att man kan börja tro på det här laget igen. Tiden då Kamraterna nästan bad om ursäkt för att man störde de större klubbarna i guldstriden är förhoppningsvis över och förbi.
Det är en attitydförändring som i sin enkelhet (eller svårighet?) skickar varma, positiva signaler genom hela spelartruppen och boostar självförtroendet.
Jag är redan överförtjust i backarna Viktor Agardius och Marco Lund. Två nyförvärv som inte kompromissar en tum när det kommer till duellspel eller att sätta laget framför jaget. De må se ut som änglalika svärmorsdrömmar – och har alltid ett bländande Colgate Sensation white-leende över till domaren när det behövs – men när det gäller så smäller de på utan pardon.
Och man behöver ju faktiskt inte be om ursäkt varje gång man dragit på sig en frispark.
Nästan alla framgångsrika fotbollslag har åtminstone en värsting. Ni vet, den där typen som får hjärnsläpp ibland, tjurar över domare och motståndare, retas, snackar och... tänder sitt lag.
Malmö hade Marcus Rosenberg, AIK har Sebastian Larsson, Blåvitt, visserligen utan framgångar senaste tiden, har Sebastian Eriksson. Ja, ni vet var jag vill komma.
Ett annan nykomling i Norrköping, islänningen Ari Freyr Skúlason uttryckte saken väl i en intervju med Folkbladet efter 2–0-segern mot AIK i måndags.
Den från Europaspel rutinerade mittfältaren hyllade visserligen den fina traditionen med "grabbarna från stan" och allt det där, men påpekade samtidigt att det även krävs ett visst mått av, tolkade jag det som, galenskap, för att nå hela vägen.
– Ska man vinna matcher så måste du vara lite tuff och elak, sammanfattade Skúlason sitt resonemang.
Jag kan bara instämma.
I övrigt har jag en del funderingar kring allsvenskans fem inledande omgångar:
Marek Hamšík?
Formen på allsvenskans i särklass mest meriterade spelare står inte riktigt i samma paritet som leveransen ute på planen. Okej, slovaken var rostig när han kom till Göteborg från kinesiska ligan och det tog inte lång tid innan han åkte på en skada men nu har han ändå spelat några matcher för Blåvitt och ingen kan väl tycka att det slår gnistor?
Betyget: Hamsik ser både trög och oinspirerad ut i ett IFK Göteborg som inte funkar just nu.
Underbara mål.
IFK:s Samuel Adegbenro har skyfflat in fem mål på fem allsvenska matcher, men inga är lika vackra som de fick vi fick se från Stora Valla och Strandvallen i den femte omgången.
Victor Edvardsens långskott med millimeterprecision från egen planhalva var något i hästväg och Jacob Bergströms viljemål för Mjällby i segermatchen mot Östersund var spektakulärt på ett annat sätt. Anfallaren såg ut att sätta, om inte själva livet i pant, så i alla fall den fortsatta karriären på spel när han knoppade in 1–0 och nästan flyttade hela målramen av bara farten.
Älskar sånt.
Vad händer i BK Häcken?
Fem spelade matcher – en poäng. Detta var ju säsongen då Hisinge-laget skulle slåss om SM-guldet med Malmö FF, Djurgården och kanske några lag till. I stället parkerar kvartersklubben på jumboplats. Tränaren Andreas Alm ser inte stressad ut än, men hur många bakslag till tål Häcken innan "Almen" får gå?