Sleipner och IFK Norrköping tillhörde svensk fotbolls pionjärer, man var med redan när sporten vaggades igång av brittiska sjömän strandsatta i "Peking" i början på 1900-talet och de båda föreningarna slogs om titeln bäst i Sverige mer än ett halvt decennium innan Mats Nyström ens kunde stava till "Fotbollskväll".
Under industrins guldålder förvandlades efterkrigets Sverige från en europeisk c-nation i en gudsförgäten avkrok i världen till ett blomstrande lilleputtland (befolkningsmässigt i alla fall) som utmärkte sig inte minst genom idrotten.
Norrköping höll sig framme. Vi var jäkligt duktiga kort sagt.
Det blev OS-guld i London 1948 med halva startelvan skrivna i 011-området; bröderna Nordahl, Torsten Lindberg, "Bian" Rosengren och Nisse Liedholm. Ja, jösses.
Det fortsatte med framgångar i handboll, pingis, brottning, boxning och i modern tid kunde Norrköpingsborna njuta av bandy på högsta nivå och hockey där en stolpträff i Ängeholm var nesliga skillnaden mellan fortsatt spel i allsvenskan och elitseriedrömmar.
Men fotbollen har alltid varit lokomotivet. 14 guld skojar man inte bort.
Det finns en historia att vara stolt över. Förstås.
Samtidigt är det något som skaver. Något som fattas i den vackra historien. Ja, vad hände med damidrotten i stan och varför fick den inte vara med på det skimrande guldtåget?
Norrköping finns just nu inte representerat på högsta nivå i någon av de stora lagidrotterna; Fotboll, ishockey, innebandy, volleyboll eller handboll. Trist och inte så lite besvärande.
Basket, visst, men här snackar vi snarare undantaget som bekräftar regeln.
Handbollen var uppe och vände några gånger på 1990-talet men lyckades aldrig etablera sig. Resurserna räckte inte, vilket också damhockeyn, fotbollen och möjligen också innebandyn blivit varse om på ett ytterst smärtsamt sätt.
Frågan man måste ställa sig är: Får lagidrottande tjejer i Norrköping verkligen chansen att konkurrera bland de bästa?
Jag är inte så säker på att så är fallet.
Okej, av våra drygt tio miljoner svenska medborgare så är – enligt färska siffror från Statistiska centralbyrån i januari – 49,7 procent av befolkningen kvinnor.
Man kan alltså på rätt goda grunder konstatera att i alla fall könsfördelningen är jämlik, vågskålen tippar knappt synbart över åt populationen med kromosomsammansättningen XY.
Samhället i stort är tyvärr inte lika generöst vad gäller att dela lika – och i sportens värld är det definitivt inte så.
Norrköping utmärker sig, på ett inte smickrande sätt.
Kolla på grannstaden Linköping där tjejernas status är på en betydligt högre nivå än här. Fotbollen (LFC) och ishockeyn (LHC) har fostrat massor av kvinnliga stjärnor och förebilder som vi bara kunnat se oss drömma om på den här sidan Norsholm. Även innebandy och volleyboll har starka "tjejlag" i residensstaden.
Om Norrköping vill leva upp till det där epitetet "fotbollsstaden" så kan vi väl börja där?
Ge tjejerna chansen att växa. Talangerna finns redan här – i fotbollsstaden – men de måste få resurserna också. Som herrarna fått i över hundra år.
IFK Norrköping, med sina exceptionella tillgångar, borde inte nöja sig med att vara en av landets ledande herrklubbar. Man skulle definitivt växa i anseende om man odlade en lika hög ambition även på damsidan. Det krävs trots allt inga orimliga satsningar för att nå toppen.