14 flaggor, lämpligt placerade över den för tillfället mest levande läktardelen vid restaurangen, påminner om SM-gulden som Norrköping Dolphins (och Hageby) har tagit i klubbens historia.
Vid två tillfällen, 2010 och 2018, har Norrköpings basketstolthet firat dubbelt – då har herr- och rullstolslaget blivit svenska mästare.
Jag tror att det kan vara dags igen.
Rullstolsligan la visserligen ned sin säsong på grund av pandemin men Dolphins båda slutspelsklara lag ser oförskämt läckra ut. Formstarka, harmoniska, fulla av matchvinnare, bredd i trupperna, begåvade coacher och med ytterligare en sak som jag tror de har gemensamt: vi har ännu inte sett botten i något av lagen.
Precis som det ska vara inför ett SM-slutspel.
Bara den här veckan har jag sett Dolphins-lagen "live" tre gånger och ska utan omsvep erkänna att det som Mikko Riipinens serieetta presterade i slitna Täljehallen i tisdags kväll var bland det mest imponerande jag upplevt på nära håll på länge. Precis som David Iwung påpekade i sin krönika efter den holmgången.
När det kändes som om Dolphins blivit tilltufsat – eller snudd på mosat – av hemmalagets fysiska, men också ensidiga muskelkrävande basket, då tittade jag upp på resultattavlan och fick se att Dolphins var i ledning. Inte tvärtom. Min första tanke då: om inte ens den taktiken kan knäcka Dolphins, vad kan motståndarna hitta på? Svar: Inte mycket.
Därför var den segern också värd mycket mer än två poäng i tabellen.
Där åkte landslagscentern Adam Ramstedt ut tidigt med fem fouls och guarden Kamau Stokes klev av med känning i sitt skadade fot.
När damlaget avslutade grundserien, hemma mot Uppsala, saknades två av tre amerikanska stjärnor, Chanelle Molina (fotskadad) och Erika Davenport (hjärnskakning). Skulle ljuga om jag påstod att det inte märktes, men när matchen skulle avgöras, och Dolphins fick ett par märkliga domslut i Stadium arena mot sig, skakade bara tjejerna på axlarna, körde på och vann utan att någon större dramatik.
Att Dolphins slår ut Högsbo i kvartsfinalen, trots att det kan bli två bortamatcher, vågar jag sätta ett mindre bett på.
Särskilt efter att ha sett prestigemötet mellan lagen i Stadium arena för ett par veckor sedan.
Där räcker att antingen Davenport eller Molina är tillbaka.
I eventuell semifinal mot ligasuveränen Alvik behövs förstås båda. Men ett mission impossible? Knappast.
Alvik – som bara förlorade två matcher i grundserien – har i Janet Mccarville och Shanity James två otroligt skickliga power-forwards och ligans bästa svensk i Klara Lundquist men när allt annat än guld bara är en stor besvikelse kan det lätt låsa sig. Och: Dolphins har skakat om Alvik i båda mötena.
Kanske ska bromsa där – vet att Luleå och A3 Umeå också jagar guld – och det låter förstås fånigt, men det är nåt speciellt med Kevin Taylor Lundgrens gäng.
Lagkaptenen Lovisa Hjern spelar närmare 40 minuter per match utan att ens se andfådd ut. Camille Zimmerman är en amerikanska som kan agera både spelfördelare och med tuffhet runt korgarna. Med samma självklarhet. Rakel Gyberg måste vara varje coachs dröm, en osjälvisk grovjobbare som ser ut att kunna offra ett finger för att laget ska vinna. Anna Lundquist är en av ligans snabbaste, och mest fruktade skyttar.
Påminner också om att en frisk Chanelle Molina är så bra att hon direkt efter den svenska säsongen ska åka på WNBA-läger med Indiana Fever och att Erika Davenport snittar mest i laget, både poäng och returer.
Just det, från bänken kommer det ett gäng med klass, i första hand kanske ändå Matilda Ståhl.
Bli inte förvånade om Kevin Taylor Lundgren – som assisterar Mikko Riipinen för den som missat – får ta på sig två guldhattar när vi kommit in i ljusare tider.
Det blir inte jag.