Efter en i mångt och mycket strulig vinter med tjafs till höger och vänster, uteblivna forwardsstjärnvärvningar, osäkra miljonfordringar i Ryssland, ungefär lika mycket skäll som beröm över tidigare ordförande, och med en skyttekung (Samuel Adegbenro) på rymmen till Kina blev det till råga på eländet torsk hemma mot Varberg i omgång 1.
Ja, självklart blev det torsk.
Inte mycket har i ärlighetens namn gått "Pekings" väg det senaste halvåret och uppenbarligen fanns det ett stort antal tappade sugar i 011-området redan innan avspark i hemmaborgen. Så var åtminstone min känsla och det ljumma gradantalet på fotbollstermometern lovade inte något annat heller.
Många IFK-are har guldet från 2015 i relativt färskt minne och då kan det naturligtvis kännas svårt att ställa om till säsonger då klubben allmänt tippas hålla till någonstans i det osexiga mittskiktet av tabellen. Inte minst som man i fallet med Kamraterna sålt sjuttielva startspelare på lite drygt ett halvt decennium och staplat miljonerna på hög i ett bankfack någonstans.
Det var inte heller någon vidare snurr på biljettförsäljningen dagarna innan Varbergs-matchen och i sista stund erbjöds till och med gratisplåtar på Curva Nordahl för att fylla ut sektionen. Ett sånt drag kan väl för all del ses som en smula sympatiskt, men på ett djupare plan ter det sig illavarslande och speglar såklart svårigheterna för föreningen att faktiskt locka de större massorna till IFK:s matcher.
Direkt efter ökenvandringen med pandemin infann sig nån slags eufori över öppna läktare igen (vem minns inte hemmamatchen mot Hammarby förra hösten?), men nu ser det plötsligt allt annat än ljust ut. Har Norrköpingsborna redan hunnit tröttna på liveidrott eller ligger andra orsaker bakom det faktum att knappt 7 000 personer släpade sig till arenan i söndags?
Det ska hur som helst bli spännande att se om lagen utanför storstadsregionerna lyckas håva in marginalpubliken igen.
Jag vet inte vad Peking har budgeterat med på åskådarsidan men med tanke på att driften nästan alltid går back i Norrköping finns det all anledning att ha koll här.
Publikfester var det däremot i Stockholm under premiärhelgen. Hammarby och Djurgården spelade båda inför storpublik på Tele2 men så är också de klubbarna bland de bästa i Sverige på att marknadsföra sin produkt. 08-lagen hetsar varandra på ett sätt som både kan vara osmakligt (ibland) och framåtdrivande (ofta).
När Djurgården värvade Sead Haksabanovic svarade AIK med att kontraktera Jordan Larsson. Såna saker. Svindyra värvningar, förstås, men ska man vara med i guldracet är det bara att baxa på sig spenderarbrallorna, verkar syskonklubbarna resonera.
I Norrköping går det trögare och i olika kanaler har IFK:s marknadsfolk kritiserats hårt. Har det inte varit ett pinsamt dåligt utbud av IFK-prylar så har webb-butiken funkat uselt, årskortsförsäljningen skötts klandervärt eller så har helt enkelt inte varumärket vårdats med tillräckligt känsliga fingrar för att få de måttligt intresserade att slanta upp för entrébiljetten.
I vissa fall kan man som utomstående se vissa brister i hanteringen av varumärket. Långtifrån alla hänger på IFK:s webbsida dagligen eller knappar fram supportersidor på nätet för att hålla sig á jour med när och var det allsvenska laget spelar nästa gång men i en stad av Norrköpings (ringa) storlek borde det vara fullt möjligt att nå ut till majoriteten oavsett.