Det var en sprudlande hockeyhöjdare som var på besök i Himmelstalundshallen på tisdagseftermiddagen. Tommy Boustedt hann inte ens kliva ur bilen förrän minnena började flöda från de två första åren på 1990-talet då han tränade Vita Hästen.
– Jag kunde nästan blunda och köra in hit. Och bilen ställde jag på samma ruta som då. Och när jag kom in stod "Uffa" (Ulf Eklöv, materialförvaltare) vid tvättmaskinen, precis som för 25 år sedan. Det var kul att få prata med honom igen.
Tommy Boustedt var bara 31 år när han kom till Hästen, närmast från två säsonger med Djurgården i elitserien. Ung, men ändå erfaren. Stockholmaren född 1959 blev a-lagstränare för Hammarby redan säsongen 83/84.
Till Hästen kom han med ett tydligt mål. Att lyfta klubben från näst högsta, till högsta serien.
Så här i backspegeln är han kritisk till sin egen insats:
– Det grämer mig fortfarande att vi missade det. Med det laget vi hade, om jag varit lite mer rutinerad, lite bättre, då borde vi ha gått upp. Om jag då hade haft den erfarenheten jag har i dag, då hade vi klarat det, säger Boustedt.
Annars är det de positiva minnena som väger tyngst. Publiktrycket, vännerna han fick och dottern som föddes i Norrköping gör att han minns perioden i Norrköping som ljus.
– Hästen var ju ett poplag på den tiden. Det var knökfullt nästan varenda match och många lag tyckte det var jobbigt att komma och möta oss här. Vi gjorde mycket mål också och varje gång lirades Ååh Vita Hästen. Nästan alla jag känner i Hockeysverige från den tiden minns låten med hatkärlek. Själv brukar jag ta till den som snapsvisa på kräftskivan om det tryter, säger Boustedt och skrattar.
Men åter till allvaret, och det egentliga målet för dagen i Norrköping. Det var i sin roll som generalsekreterare för svenska ishockeyförbundet som han var inbjuden av idrottsintresserade M-politikern Sylvia Nilsson tillsammans med Vita Hästen, Borgia och Norrköpings konståkningsklubb.
Klubbarna gör nu gemensam sak för att sätta press på kommunpolitikerna och få dem att skapa mer isytor för breddidrotten. Himmelstalundshallen, Stallet och bandyplanen räcker inte till och köande ungdomar hinner tröttna innan de ens får en chans att testa.
Boustedts stöd till klubbarnas önskan är massivt:
– Att det saknas isytor är en form av diskriminering mot dem som aldrig får chans att börja med idrott. Varje satsad krona på idrott ger massor tillbaka till samhället, säger han.