Elitklubbarna på herrsidan har hunnit halvvägs in i serielunken, detta märkliga pandemiår när avslutningsomgången spelas ungefär samtidigt som du och jag så smått börjat planera julfirandet och den första halkan förmodligen redan hunnit skörda sina första offer.
Allsvenskan ser väl ut ungefär som de flesta av oss trott på förhand, det vill säga klubbarna med fetaste plånböckerna parkerar på övre halvan och där bakom tuffar resten på i olika stadier av tilltagande desperation ju närmare 30:e omgången vi kommer.
Ekonomiska villkoren spelar en allt större roll i jakten på troféerna, ett mönster vi ser alltmer tydligt också i de större europeiska ligorna.
Mindre bemedlade klubbar får allt svårare att hävda på toppnivå.
Ja, det är kostsamt att ramla ur högsta serien.
Och, javisst, det är rena himmelriket som väntar lagen som får kliva upp.
Men glöm kampen om SM-medaljerna (och de hett eftertraktade europacupplatserna) för en stund och följ med till andraligan.
Superettan ser ut att bli rena thrillern att följa i höst där nästan hälften av lagen fortfarande har rejält häng på en plats bland de tre som får chansen att nå allsvensk status och inhösta de där sköna tv-miljonerna.
De stora utropstecknen är inte Landskronas eller Helsingborgs framgångar så här långt, även om de för dagen parkerar som etta och tvåa i tabellen. Mer intressant är att kolla in vilka klubbar som jagar skåneduon; Norrby IF och IFK Värnamo.
Blåbären.
Norrby är, ungefär, Borås svar på IF Sylvia här i Norrköping. Med blott en allsvensk säsong i bagaget – mitten av 1950-talet – har blåvita Norrby inte haft så där jättemycket att skryta med genom åren. Klubben har legat i bråddjup gulsvart Elfsborg-skugga och inte många utanför stadsdelen i Knallestaden har ens brytt sig om föreningen.
Kort sagt: Norrby i allsvenskan 2022 vore en monumental skräll. En av de största rent historiskt.
Samma sak med IFK Värnamo. Med endast nio säsonger i ryggen i landets näst högsta serie och noll i allsvenskan har vi här en kaxig uppstickare som under resan mot toppen lyckats med den svåra konsten att anpassa sig till elitfotbollens villkor. Givet att tränaren, den gamle landslagsmitfältaren Jonas Thern, är förste man att hyllas nu när Finnvedens vita och blå hjältar är nära uppflyttning till finrummet.
Norrbys och Värnamos succé applåderas förvisso inte i alla läger, så är det alltid när de mindre föreningarna plötsligt står framme vid allsvenskans port och bultar på för att komma in. Småklubbar med halvdant publikunderlag får knappast allsvenska kassörer att gå i spinn. Bilder av ödsliga bortastå flimrar förbi.
Samtidigt är det naturligtvis ingen naturlag att framgångar kommer med gamla meriter. Före detta storklubbar (nåja) som Örgryte, Öster, GIF Sundsvall och Gais undrar nog varför det ska vara så förbenat svårt att ta det där sista klivet tillbaka till den stora scenen där man anser sig höra hemma.
IFK Norrköping vet hur svår den resan kan vara, hur lång tid den kan ta. Jobbet måste göras och det grundligt. Det blir spännande att följa hösten i superettan. Om överraskningarna håller hela vägen eller om de slumrande jättarna ska vakna till sist.
Sylvia slog ut Eskilstuna ur cupen och kliver in i gruppspelet. En enorm prestation av det spännande laget som fick släppa ifrån sig nästan alla stjärnspelare efter succésäsongen i fjol.
IFK Norrköping nästa?