Be inte om en analys, eller en förklaring till det som hände under fredagkvällen i Stadium arena.
38–43 i paus blev 85–64 till sist.
Jag fattar inte själv hur det gick till.
Från att vara ett handlingsförlamat, räddhågset och lite nödigt gäng, helt klart påverkat av stundens allvar.
Där vi knappt såg röken av amerikanerna Phil Carr,Terry Larrier eller Tyler Flack – trots att de faktiskt spelade ett ansenligt antal minuter.
Kamau Stokes? Liraren med det obändliga självförtroendet. Helt ur fas, undantaget en och annan läcker passning. Det var en sån kväll där varken med- eller motspelare – eller coachen Mikko Riipinen – kunde begripa vad han pysslade med.
Enklast då att sätta honom på bänken.
Spelade ingen roll.
Det tog tre-fyra minuter i tredje perioden, och 15–2, att vända den första semifinalen.
Nässjös spelare och bänk hann i alla fall inte fatta vad som träffade dem innan det var kört.
Jag bugar och bockar i första hand för det jag såg av Tim Schüberg, Felix Terins och Adam Ramstedt i andra halvlek. Deras betydelse den här gången kan inte överskattas – eller hyllas tillräckligt.
Tog helt över när de amerikanska stjärnorna inte klarade av att leverera.
De byggde upp anfallen, satte lagkamraterna i lägen eller drev själva mot korgen med stort mod och bestämdhet.
De var i en egen klass offensivt.
Försvarsspelet hos Dolphins däremot, särskilt under den andra halvan, var ett lagarbete utan motstycke.
50 returer totalt, mot Nässjös 30. Åtta blockade skott, mot Nässjös noll (!).
Bara 21 insläppta poäng på 20 minuters effektiv speltid – ett rekord i slutspelssammanhang?
Det är också siffror som Joakim Källman, Mikko Riipinens kompis från guldåret 2018 och nu coach i Nässjö, kommer fundera en hel del kring inför söndagens andra möte i Norrköping.
De djupa dalarna och de svindlande höjderna har nästan varit synonymt med Dolphins den här säsongen.
Men också, som jag påpekat tidigare, den imponerande förmågan att komma tillbaka och vinna.
Den här kvällen utan att flera av de viktigaste cylindrarna i motorn gick mer än på lågvarv.
Vi brukar klyschigt kalla det för ett styrkebesked och jag hittar inga lämpligare ord än så den här gången.
Känslan är fortfarande att det finns flera växlar av det här laget, kanske också för att jag på plats såg Dolphins slå serieledande Södertälje borta i en av säsongens riktiga höjdare.
Den insatsen har inte laget varit i närheten igen, eller?
Jo, kanske i andra halvlek mot Nässjö.