Håll i hatten i så fall, för inom kort är det ju hockeyns tur att släppa sarg och puck.
Här har vi minst lika många frågetecken att förhålla oss till även om den där jäkla pandemin förhoppningsvis har börjat klinga av så smått.
Sommaren sjunger oavsett covid-19 på sista versen och hockeyfolket frustar otåligt, spänt väntandes på den rena försenade ligastarten. Tidigt muttrade många om att man inte – som fotbollen – kan tänka sig att spela seriematcher utan publik, men nu blir det ju något slags mellanting trots allt. Hur ska Hästen tackla den?
Folkhälsomyndighetens rekommendationer i förra veckan om att utöka publikkapaciteten till 500 personer (i stället för som nu 50 åskådare) på kultur och idrottsevenemang möttes av både bu och bä.
Klubbar i lägre divisioner har kanske inte så stor anledning att klaga, många av dem kan inte ens drömma om en numerär av den storleken men Vita Hästen som ändå brukar snitta runt tvåtusen åskådare ser naturligtvis ett stort inkomstbortfall så länge läget är som det är. Och här snackar vi ju om en förening som sedan länge brottats med svåra ekonomiska problem.
Trots det tämligen urusla läget har Norrköpingslaget knåpat ihop en trupp som åtminstone bör kunna fixa nytt allsvenskt kontrakt med marginal. Bra gjort under rådande omständigheter, förstås. Sedan undrar nog fler än jag var pengarna kommer ifrån när klubbarna i SHL och allsvenskan värvar som om det regnat guld från himlen senaste halvåret.
Norrköping är en fotbollsstad, helt klart, men hockeyintresset är grundmurat i Peking och engagemanget kring Vita Hästen är starkt och genuint. En för klubben helt avgörande grundbult. Staden – och klubben – förtjänar ett lag på den här nivån. Norrköpingsborna gillar sport och sina lag. Det är min fasta övertygelse efter drygt 30 år i den här staden.
Med det sagt blir säsongen 2020/21 annorlunda av många skäl.
En spelartrupp utan ikonerna och publikfavoriterna Jesper Samuelsson och Markus Eriksson - bara en sån sak. Vad betyder det för intresset? Ärligt talat ingen aning. Hos IFK Norrköpings och Vita Hästens följe har det länge talats om vikten av lokala spelare, att spelarna på planen eller isen har anknytning till staden samtidigt som de är naturliga förebilder och inspirationsgnistor för klubbarnas ungdomar, men jag är inte lika säker på att just den aspekten är så viktig.
Under Vita Hästens storhetstid i slutet av 1980-talet struntade publiken i en oftast kokande Himmelstalundshallen om Rauge kom från Stockholm, "Firsov" från Kramfors eller Jeff Hällegard från Nynäshamn - de älskade laget och klubben lika mycket.
Däremot ska inte "igenkänningsfaktorn" underskattas. Samuelsson och Eriksson lämnar enorma hål bakom sig efter lång och trogen tjänst, Hästens fans har skämts bort av nummer 10 och 20 (vem ska förresten axla de där tröjorna framöver?) och det blir självklart inte samma sak att besöka stadens istempel i vinter.
Eriksson har valt att varva ned i Guts och division 2, "Sama" tvingas till ett ofrivilligt uppehåll på grund av skada men det är naturligtvis långtifrån säkert att 30-plussaren kan komma tillbaka igen efter ett så långt uppehåll.
Flera av lagets stora profiler förra säsongen har lämnat för större klubbar och fetare kontrakt. Tony Zabel och Niklas Czarnecki gjorde ett kanonjobb senast då man fick det på förhand ganska nedskrivna Vita Hästen att utmana seriens allra bästa lag.