Sporten gör ett besök hos Team East Sweden på Stockholmsvägen och får se Daniel Karlsson kämpa svetten ur sig.
Tio hårda sparringronder på tre minuter mot klubbkompisarna Erik Olofsson och Ludvig Lindefors får hjärtat att maxa och tröjan att bli sjöblöt.
– I dag var väl egentligen sista tuffa passet innan EM. Sen får man ta det lite lugnare, konstaterar Daniel när han pustar ut i en sliten fåtölj efter passet.
Blicken faller snabbt på flera av tatueringarna på kroppen. Daniel pekar och berättar med stolthet, framför allt om två framträdande gaddningar som båda hyllar och hedrar hans mamma Carina som avled 2013.
– Hon gick bort i cancer. Jag gjorde hennes porträtt på ryggen efter att hon dog. Och här på armen har jag en låttext från Tupac som också är till min mamma. Det är från låten Dear mama. "Ain´t a woman alive that can take my mama´s place". Sen står det "Keep your head up" också, det är från en annan text. Den gjorde jag faktiskt när hon var sjuk i cancer. Den blev hon rörd av minns jag, berättar Daniel.
Det var ju fint att göra medan hon var i livet.
– Ja, precis.
Du ville stötta.
– Ja, det var väl lite tanken. Jag var väl egentligen dålig på att prata då. Jag var ung, runt 19 till 21 år, när hon blev sjuk och hon blev sjuk ganska snabbt. Jag hade i alla fall svårt att prata känslor då. Då blev det här ett sätt att förklara att man älskar henne och att man hoppas att allt blir bra.
Daniel brottades som ung och har bara hållit på med MMA i fem år – men med framgång. Han har två SM-guld i 93-kilosklassen, tillhör landslaget och tog sig till kvartsfinal i VM senast, trots att han knappt kunde gå på grund av en knäskada.
– Nu är jag opererad för tredje gången. Det är fortfarande inte helt återställt men inte alls som på VM när det var helt trasigt, säger han.
Det är händelserika veckor som väntar för tvåbarnspappan som nyligen firade sin 30-årsdag med familjen (och två träningar om dagen) i Spanien. Daniel reser till EM i Italien under lördagen, och efter hemkomsten ska han ladda om för sin proffsdebut den 15 oktober.
Men en sak i taget: först ett högst ovisst amatörmästerskap i Lignano Sabbiadoro.
– Vi är 32 stycken i viktklassen och jag har ingen aning om hur bra de andra är eller vad de har för stil, berättar han.
Är det svårt att ha någon målsättning då, eller är det självklart att sikta på guld?
– Jag skulle inte åka om jag inte trodde att jag skulle vinna. I VM ställde jag ju upp utan några förhoppningar alls, mer än att skaffa erfarenhet, men jag var jäkligt nära att vinna kvartsfinalen också. Nu har jag kunnat träna stenhårt utan att få ont i knäet.
I EM ska han tävla i 93-kilosklassen men proffsdebuten senare i höst sker i 83-kilosklassen.
När Daniel Karlsson tar klivet över till proffslivet stänger han samtidigt dörren till amatörvärlden.
– Vi har haft förfrågningar länge från arrangörer och så, ända sedan det första SM-guldet. Jag har kunnat välja själv men jag ville dels känna att jag är hel i knäet och ha lite revansch från VM-prestationen senast. Nu får jag delta i ett mästerskap med ett fullt träningsläger i ryggen. Jag vill ge det en chans. Det hade varit häftigt att få med en medalj därifrån, säger han.
Du är den första från Team East som blir proffs?
– Ja, jag tror det. Jag vet inte ens om det är någon från Norrköping över huvudtaget som har blivit proffs, inte vad jag vet om i alla fall.
Han börjar på det nedre trappsteget – långt från toppen där de bästa kan leva på sin sport.
– Det är minimalt nu men jag hoppas man kan göra sig ett namn så att folk lägger märke till en. På så sätt kan man tjäna mer pengar och kanske bara jobba deltid för att lägga mer tid på träningen. Det hade varit jäkligt kul. Jag har två småbarn hemma, har ett heltidsjobb och ska hämta och lämna barn och få in två träningspass om dagen. Min sambo har två jobb och är otroligt stöttande, säger Daniel Karlsson.