- Kommer man till Sverige och vill se något som betyder väldigt mycket över hela världen, då kommer man till statyn. Inte till kungens staty. Min staty är den riktiga statyn, säger Zlatan i intervjun!
Jag har bara träffat Zlatan en gång på tu man hand, förutom de presskonferenser jag genomlevt med landslaget. Det var redan 2003 då Sveriges fotbollslandslag tränade ute på Smedby IP under ledning av Tommy Söderberg. Tommy var god vän med Sais-ledaren Thomas Westerberg så han hade fixat att landslaget kunde få träna på den vackra gamla idrottsplatsen.
Detta naturligtvis inför ett stort uppbåd av nyfikna. Zlatan kliver av efter halva passet, har ont i ljumsken och vill inte chansa men slår sig ner på en bänk och skriver sedan också en massa autografer genom nätstaketet till alla supportrar.
Då hade Zlatans långa karriär nyss börjat. Men det var inte första gången han var i Norrköping, redan två år tidigare lirade han på Bollspelaren i ett möte med Sylvia i superettan. Michael Cupan hade fått i uppdrag att bevaka talangen från Rosengård men det slutade med att Zlatan spottade Michael i ansiktet under matchen. Så man kan inte säga att de två lämnade planen som några vänner precis…
Nu har det alltså gått 18 år sedan den här händelsen och Zlatan är i dag i slutet av sin karriär. Kanske blir det ett år till borta i Los Angeles Galaxy, mer ville inte Zlatan avslöja när han i förra veckan var hemma och avtäckte Peter Lindes tre och en halv meter höga staty som placerats utanför Swedbank Arena i Malmö.
Med elva Guldbollar, 62 mål på 116 landskamper och 360 mål på 525 matcher i tiotalet olika klubbar räknas han som vår största fotbollsspelare på 2000-talet. Att han sedan går till angrepp mot bland annat Sveriges förbundskapten Janne Andersson i Expressen-artikeln ”när jag såg den första landslagssamlingen med Janne var det som att någon skickade ett meddelande. Det Zlatan gjort, det Zlatan står för, det är inte okey här” känns lite surt sa räven. Sedan Zlatan lämnade landslaget (2016) har Sverige under Jannes ledning till och med tagit sig till VM där man blev femma…
Vad Zlatan menade var att Jannes första trupp inte innehöll några spelare med annan än svensk bakgrund. Men där visade sig att Zlatan vara fel ute då två spelare med utländsk bakgrund som Zlatan spelade (Jimmy Durmaz och Emir Kujovic). Ibland brukar orden rinna lite väl snabbt ur Zlatans mun…
Personligen har jag svårt att sätta Zlatan som nummer ett över Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna. Bredvid mig i skrivkammaren hänger ett tecknat porträtt (förbaskat bra dessutom!) på den person som jag anser vara nummer ett.
Jag vet att fotbollen har förändrats sedan Gunnar Nordahl den 22 januari 1949 (bara ett halvår innan jag föddes) åkte tåg ner till Milano och skrev på ett proffskontrakt. Han fick 10.000 dollar i ”skriva på-betalning” och sedan en månadslön. Mot detta kan ställas Zlatans lön i dag, 7,2 miljoner US-dollar vilket motsvarar cirka 72 miljoner kr.
Trots en lite motig start (Gunnar funderade på att åka hem redan i första matchens paus!) blev det sedan stor succé. I Milan gjorde han 210 mål på 257 matcher och i Roma 15 mål på 34 matcher. Än i dag innehar han målsnittet per match i Serie A i Italien på 0,77 mål, däremot har Silvio Piola och Francesco Totti gått om honom när det gäller antalet gjorda mål i Serie A. Likaså passerade Gonzalo Higuain häromåret honom när det gäller antalet gjorda mål under en säsong (36 mot Gunnars 35).
Totalt gjorde Gunnar 162 mål på 193 matcher på svensk mark. Detta var i klubbarna Degerfors, IFK Norrköping (här gjorde han 93 mål på 92 matcher!) och Karlstad IBK.
Under min tid som sportjournalist fick jag verkligen chans att lära känna Gunnar. Minns exempelvis mitt första träningsläger med IFK i Holland (1978) då IFK fick chansen att åka över till Belgien och möta Waterschei, ett lag som tidigare värvat Pär-Olof Olsson från IFK. Norrköping gjorde en kanonmatch i den mörka kolstaden och vann med 4-0, efter två kanonmål av Leffan Andersson. Efter matchen fick Gunnar till och med tårar i ögonen när han berömde grabbarnas spel och när vi var på väg ut från Genk bad han busschauffören stanna vid en lyktstolpe.
- Den affischen måste jag ha med mig hem, sa Gunnar och sprang ut och kom snart tillbaka med ”trofén”.
När Gunnar kommit hem från sin sagolika proffskarriär i Italien flyttade han till Åby. Nästan dagligen under 70- och 80-talet ringde han mig på förmiddagen och inledde med:
- Hur mår redaktören i dag!
Gunnar dog den 15 september 1995 i italienska Alghero. Hela fotbollsvärlden hade sorg.