Sedan VM i Argentina 1978 har jag med stor entusiasm, farligt balanserade gränsen för mani, följt världens största fotbollsfest. Aldrig på plats men stadigt förankrad hemma i tv-soffan eller på vift någonstans ute i världen.
Exempelvis såg jag finalen 1982 på en uteservering på en mindre turistort vid den italienska blomsterrivieran. Festligt värre, särskilt som de sanslöst formtoppade italienarna körde över Västtyskland och fick lyfta pokalen.
Ett annat fint minne är Kennet Anderssons utsträckta ben och lobb mot Brasilien i gruppspelet -94. Målet avnjöts på en campingplats i danska Helsingör.
Oförglömligt är också Anders Svenssons konstverk till frispark mot Argentina 2002. Inte bara för målet i sig, i glädjeruset glömde jag bort min nyfödda dotter Tia i mitt knä som, efter Taco-Anders känsliga avslut, fick ett synnerligen bryskt uppvaknande och närapå bjöds på en ofrivillig flygtur i soffgruppen hemma hos far i Västergötland.
Ja, så där kan det bli när känslostormarna bubblar över.
Det känns minst sagt osäkert om det går att plocka fram samma entusiasm inför den stundande turneringen vid Gulfen.
Först och främst: Årstiden.
Att arrangera fotbolls-VM under årets sista månader känns fullständigt vrickat, även om anledningen är rimlig. Jo, jag vet såklart att det inte går att sparka boll när kvicksilvret rör sig mot 45 grader vilket inte här till ovanligheterna vid Persiska viken sommartid.
För det andra: Blir det nån fest?
Fotbollsfans från hela världen har uttryckt frågetecken kring resan till Asien. Qatar liknar inte någon av tidigare arrangörer och röjiga supportrar kommer inte på långa vägar att kunna stöka på samma vis som i exempelvis Europa eller i Sydamerika.
De stränga alkohollagarna är naturligtvis till för att följas och leder förhoppningsvis till att några av de värsta busarna avhåller sig från att resa.
Men det handlar också om förbud att ha "anstötliga kläder". Röka och snusa går också fetbort, åtminstone vid matcharenorna. Homosexualitet uppmuntras som bekant inte i den här delen av världen, där jämställdhet och allas lika värde är helt främmande ord och ledstjärnor.
Då har jag ändå inte tagit upp den kanske största snackisen kring Qatar-VM: Korruptionen.
Idag finns väl knappast någon som tror att qatarerna tilldelades turneringen på demokratiska grunder? Utredningar kring Fifa-pamparnas inblandning pågår fortfarande och protesterna är många och högröstade.
Arrangören gör emellertid allt för att släta över eventuellt missnöje och har till och med annonserat om att få köpa "fans" för att kunna fömedla bilden av ett lyckat VM.
Senaste veckorna har vi sett filmer med jublande supportrar från bland annat Portugal, England och Brasilien på Dohas gator och torg.
"Fejk, fejk, fejk", ryter kritikerna som misstänker att de utländska fansen snarare är inhemska gästarbetare som tvingats vifta med flaggor och halsdukar i deltagande ländernas färger.
Den tidigare svenske landslagsbacken Erik Edman skickade häromdagen ut en tweet som inte direkt andades förväntningar och glädje inför turneringen:
"VM-peppen: Normalt sett en höjdpunkt vart fjärde, nu kunde jag fan knappt bry mig mindre. Detta mästerskap har alla förutsättningar att bli ett sånt jävla antiklimax, som leder till att folk på riktigt tröttnar på toppfotbollen! "
Fotnot: VM-premiären spelas mellan Qatar och Ecuador på söndag klockan 17.00