Ser att det blev stora rubriker när Vincent Seger Ibrahimovic - Helenas och Zlatans yngste pojk - infann sig på Bosön tillsammans med ett stort gäng förväntansfulla fotbollsungdomar som av förbundsledningen pekats ut som extra talangfulla.
Det är naturligtvis en vansklig uppgift i den åldern men det ska jag återkomma till lite senare i dem här texten.
När kända idrottssvenskars barn försöker skapa sig egna karriärer får de självklart räkna med att bli skärskådade av allmänhet och media. Det hör till sakens natur.
Med andra ord var det knappast överraskande att kvällstidningar, radio- och tv-kanaler trängdes för att se och bedöma varje steg, passning eller avslut signerat Ibrahimovic junior.
Han är inte den förste som läggs under lupp för att fadern råkar vara en svensk ikon inom sport.
På rak arm, utan någon längre tankestund är det dessa som poppar upp i huvudet när det kommer till fotboll:
Thomas Nordahl, Gunnars pojk, gjorde det inte lätt för sig när han bestämde sig för att trampa i "Il Bisontes" fotspår. Thomas nådde visserligen inte upp till pappas galna höjder men hade en karriär som ändå heter duga med landslagsspel och lir ute i Europa.
Närmare oss i tid ligger förre IFK-spelaren Simon Therns försök att övertrumfa pappa Jonas, VM-hjälten från 94-gänget. Jag är trygg i den okontroversiella åsikten att Jonas vinner den familjematchen på klara poäng.
När Vincent Seger Ibrahimovic gör sina första träningspass med den rätt väl tilltagna "landslagstruppen" (66 spelare är kallade till Bosön) vet vi väldigt lite om vad som rör sig i hans huvud.
Bryr han sig om uppståndelsen? Vad tycker han om att ständigt jämföras med sin berömde far? Hur viktig är ens fotbollen i det här barnets liv?
Och viktigare: Har vi utomstående någon som helst rätt att ha förväntningar på en 15-åring utan meriter men med efternamn (två stycken till och med) som skvallrar om framgångar på flera och väldigt olika plan? Såklart inte.
Några saker bör man komma ihåg. För det första är det historiskt sett inte särskilt många spelare från våra P15-landslag som ens når allsvenskan och jag ser en uppgift i Aftonbladet, som uppenbarligen forskat i saken, om att bara en fjärdedel av spelarna i A-landslaget de tio senaste åren var framträdande redan som 15-åringar.
Zlatan fick exempelvis först som 18-åring dra på sig den gula landslagströjan och först ett par år senare var det dags för den riktiga debuten i A-landslaget.
Fast det händer ju att talangfulla spelare i nedre tonåren når ända fram, även om det inte är så vanligt. Norrköpingskillarna Mujo Tankovic och Kristoffer Olsson är fina exempel på att det går. De båda slog igenom tidigt och vandrade via ungdomslandslagen hela vägen till A-laget och utlandsspel.
Zlatans grabb har tagit ett första steg i ett fotbollsliv som förvisso kan ta honom till de stora ligorna, men som likaväl kan sluta i... typ Segeltorp.
Eller med ett karriärförsök i en annan sport där inte varenda steg som tas ska betygsättas av någon så kallad expert.
Man önskar att Zlatans grabb kunde få passera under radarn ytterligare några år, men jag inser att det tänkandet bara är naivt.
Men vem ska då skydda grabben om talangen inte räcker mycket längre än till ett breddläger med P15-landslaget på Bosön? Är Zlatan en vettig fotbollsfarsa med schyssta värderingar som kan acceptera begränsningar?
Well, den som lever får se.