Men frågan är, där i mörkaste november och december, minns vi det då?
Eller glömmer vi prestationen lagom till det är dags att dela ut pris för gedigna idrottsprestationer? Så brukar det ju annars vara. Alla vet ju att ridsport inte är en riktig sport.
Alla vet ju att vem som helst kan sätta sig på en välriden häst och åka hem med en medalj eller tre.
Den heter egentligen Svenska Dagbladets guldmedalj, men Bragdguldet är ett mer allmänt känt namn för priset som år 2025 har delats ut i inte mindre än hundra år.
Alltid vintertid – aldrig till ridsporten.
Bekvämt ändå. Man vet vad som kommer, eller snarare inte kommer.
Åtminstone tills Jerringpriset hoppar upp och slår ridsportsskeptikerna i fejset som en medeltidshandske.
Eller nej, just det. Då är vi en sekt.
Ridsportens anhängare ska sitta ner i båten och tiga. Det är sen gammalt.
Den här gången kommer det dock bli lite svårare att snacka bort Peder Fredricson som en av kandidaterna för Bragdguldet. Framgångarna med det svenska landslaget med H&M All In i spetsen i OS – och Catch Me Not S i EM – går inte att förringa. I båda fallen med Peder vid tyglarna som lagankare.
Inte heller går det att bortse från det arbete som världstvåan Peder och hans team lagt ner innan de här framgångarna gick från dröm till verklighet.
Den som inte träffat en divig häst kan aldrig förstå hur mycket fjäsk, kärlek, svett, och tårar (och morötter) det krävs för att få en havreraket att prestera.
De gör helt enkelt ingenting de inte känner för. Detta dessutom med en hjärna stor som en valnöt och en arena full av livsfarliga hot (vattenmattor) som erkänt äter upp hästar. Det är inte bara att sätta sig upp och åka.
Den som vill prova på enkelheten (eller känslan av mänsklig katapult) är för övrigt välkommen hem till mig.
Faktum är att fenomenet Peder Fredricson är glödhet inom sporten. Alla vill vara honom.
Alla vill ha honom.
Ett flaggnamn som satt ridsporten på kartan och lärt den mest inbitne hästhataren att det finns mästerskap i annat än fotboll.
Det vore en utopi att tro att svenskarnas lagguld i OS-hoppning, med Henrik Ankarcrona i spetsen, skulle räcka för ett bragdguld.
De har förtjänat det, helt klart. Men ridsporten uppmärksammas aldrig.
Verkligen aldrig.
Men Peder då? Ett mediefenomen som växer. Ett välkänt namn. Ett älskat namn.
Den här gången måste det väl gå?
2017 när Peder sist var högaktuell för priset gick det till simmaren Sarah Sjöström. Också det otroligt välförtjänt. Men så nära har ridsporten aldrig varit. Det är som att ridsporten går rakt över huvudet på de som bestämmer. Är den för svår att förstå? Otillgänglig? Tråkig?
Argumentet att det inte är folkligt engagerande är i alla fall inte hållbart. En insats ska inte förringas av en snäv målgrupp. Jag menar: Hur många ser på golf? Fäktning? Båda grenarna har fått Bragdguldet, trots det.
Någon förklaring till hur ridsporten, trots enorma framgångar, kan glömmas bort i närmare 100 år har man aldrig gett. Inte heller kommer det att bli en sådan. Man pratar helt enkelt inte om ridsport och ignoransen kring den. Inte ens ryttarna gnäller om det. Man har förlikat sig med tanken.
Om jag ska vara ärlig tror jag tyvärr inte det blir ett bragdguld till Peder i år heller.
Och Jerringprisnominering är det nog ingen som vågar, då vinner ju faktiskt ridsporten. Så kan vi ju inte ha det …
