Hur kan han leva med sig själv? Hur kan han utsätta den lilla ponnyn (?) för ett så fruktansvärt övergrepp som att sitta på dess rygg medan den kryper fram längs marken som en daggmask i extrema plågor? Notera: ingen av hatarna har ens sett ekipaget. De har bara fått information bestående i ”islandshäst” och ”70 kilo”. Det spelar ingen roll. Experterna ”vet”.
Han påstår att de hårda orden inte biter. Han är en av många. En av tusentals som varje dag försöker hitta sin bekräftelse på nätet. Han vill egentligen bara få höra att han inte alls förstör sin häst. Han gör nya inlägg gång på gång i hopp om att mobben ger sig. Han, och många andra, hoppas på förändring.
Istället kommer de vidrigaste näthatarna fram ur sina mörka grottor. De lever på skammen. De närs av chansen att trycka ner andra. Det handlar om att växa sig starkare och sparka på den som ligger. Och gud nåde den som inte lägger sig platt likt det mobbade barnet på skolgården. Då. Ska. Den. Knäckas.
Villkorslöst.
En man som rider islandshäst och visar det på nätet? Otänkbart. Om det inte är i en nischad grupp såklart. De invigda förstår. De kan aveln bakom rasen och låter sig inte knäckas. Men visa upp det i ett ”vanligt” hästforum – knappast. ”Män har inte på ponnyer att göra”. Vilket tråkigt VM vi skulle ha om alla ryttare fick väga max 50 kilo och vara 145 långa, säger jag. Inte direkt mångfald i sporten där …
Jag hatar att älska och älskar att hata sociala medier. Källkritik är en utopi som inte existerar i verkligheten. Faktagranskning är en irriterande fluga.
Experterna sitter bakom datorskärmen knappt torra bakom öronen, men mer utbildade än du och jag någonsin kan bli.
Eller?
”Vem bryr sig om din hästjävel egentligen?”. Kommentaren är tagen ur ett liknande inlägg. Den påhoppade personen valde nämligen att göra ett nytt inlägg där hen vill påtala att hästen visst inte utsätts för tortyr. Tongångarna i det nya inlägget blev, om möjligt ännu hårdare. Jag ställer mig frågan om det är av ett visst mått av självplågeri vi håller oss kvar online. Samtidigt vill man väldigt gärna se vad som skrivs. I vissa fall är det vuxna som ställer frågorna på nätet och blir sågade med fotknölarna. Men värre är: ofta är det barn.
Exempel: Plötsligt vill ”Sara” inte rida sin b-ponny längre och mamma och pappa förstår inte alls varför. Mamma gör ett inlägg på Facebook och ber om råd. Vad mamma inte vet är att Sara är med i samma grupp. Det var där de kallade henne fet för en vecka sedan. Det var där de sa att hon skadar sin drömponny som hon aldrig skulle vilja göra illa. Det var där Saras intresse för att rida dog. Hon vågar helt enkelt inte längre. Hatarna ska inte vinna. Får inte vinna. Men barn är anpassningsbara och de tror på vuxna. Vuxna nättroll som skriver ”Vem bryr sig om din hästjävel”. ”Du är för tjock”. ”Sälj hästen”, och liknande fantastiska kommentarer.
Var är moderatorerna? Var finns reglementet? En 13-årsgräns på Facebook räcker inte till för att stoppa skiten. Inte heller anmälningar till Facebook. Det finns nämligen knappt något som ”bryter mot gemenskapsreglerna” som det så fint heter.
Så hur kan vi som vuxna motverka det här? Är lösningen att inse att det helt enkelt inte finns någon lösning och lämna sociala medier? Att låsa in ungarna i en blybunker där det inte finns någon mobiltäckning och de helt enkelt inte kan se alla elaka kommentarer? Ska det vara nödvändigt?
Det är inte barnen som är problemet här. Det är vuxna som skrivit samtliga kommentarer ovan.
Vuxna som kallar barn feta.
Apor gör vad apor ser.
Ett bra nätklimat föds av att de yngre generationerna ser hur de äldre beter sig. Efter en koll online, bara idag, känns därmed framtiden dödsdömd.