Och detta uppräknat är bara i Sverige, såklart.
Sjukt mäktigt.
Sen finns det såklart en och annan broms, orm och andra otäcka saker som tenderar att kunna bita köttsår av olika grad i det man sitter på.
Omedelbar markkänning någon?
För egen del blir jag ju avkastad bara min ena häst tänker på en blinning, broms – eller vitmålad sten, men det är ju en annan fråga. En smärtsam sådan.
Något som dock tenderar att inte bita särskilt ofta är faktiskt varg. Ett av våra största och mest omtalade och beryktade rovdjur. Ändå kablas nyheten upp stort över hästmedia: ”ryttare förföljda av varg”.
I artikeln, som finns att läsa hos Tidningen Ridsport, står att läsa att vargen sprang efter hästekipagen i cirka 100 meter innan den gav upp. Ryttarna i sin tur fattade alltså galopp för att komma undan vargen.
Såhär har en av ryttarna skrivit i en stängd grupp på Facebook, enligt jaktjournalen.se: ” ”FYYYYY FAAAAAN säger jag bara. Var ute och red nu ikväll vid 20.45 tiden, av en av hästarna började steppa och tittade oroligt bakåt. Vi stannade och vänder oss om…ca 30 meter bakom oss står en varg! Vi sätter av i full fart och tittar bakåt och ser att den jagar oss! Fy fan säger jag bara, ska man nu behöva vara rädd för sitt och djurens liv när man vistas i skogen? Var rädda om er, ge er inte ut ensamma.”
Jag blir både irriterad och trött av dramat, och faktiskt av att det här ens blir en nyhet.
En ensam varg kommer högst troligt inte att attackera två hästar med ryttare. De är inte dumma. De fattar att de inte kan fälla ett så stort djur ensamma. ”Jagade efter” är ju dessutom en tolkningsfråga av rang. Jag menar: Vad händer om du springer eller galopperar ifrån en lös och ej hästvan hund? Ja, troligen samma sak. Att springa efter är inte samma sak som att jaga. Att se en varg, lo, eller rent av björn springa är inte samma som attack. Sen finns det såklart freak accidents där det händer. Det mest moderna exemplet är väl björnen i Jämtland som 2018 jagade ryttare till häst i tre kilometer. Då hade ju vem som helst blivit bajsnödig. Men hur vanligt är det?
Rovdjur är inte helt dumma i huvudet. En ensam varg (troligen ung eftersom det brukar vara orsaken till att de är ensamma) vet bättre än att försöka fälla 500 kilo häst. De vet dock inte bättre än att försöka spana på det eller till och med leka. Det är ett naturligt beteende hos hunddjur. De lär sig genom nyfikenhet.
Faktum är att det är mycket ovanligt att rovdjur ger sig på hästekipage på riktigt, även om det cirkulerar en del historier om just detta.
Älgar däremot. De kan mycket väl jaga efter en häst, men det är knappast för att käka upp den… Skogens grinollar vildsvin ska vi inte ens prata om.
Där har vi stora djur med hybris och något jag helst inte vill möta i skogen.
Jag förstår inte riktigt den här konstanta rädslan så fort man ser ett rovdjur, om man sitter till häst. Förstå vilken ynnest det egentligen är. Sverigesafari utan att betala en halv månadslön till valfritt zoo … Många djur är dessutom inte riktigt lika rädda för hästekipage som för gående människor. Det har visat sig många gånger. Det sägs att det är för att människans lukt döljs av hästarnas.
Man har alltså oändlig chans att leva ut en riktigt härlig naturupplevelse om man håller tyst och bara njuter där uppe på hästryggen.
Prova, vet jag!