Stolta ”Peking” – en grundpelare och kraftkälla inom svensk fotboll de senaste 80 åren med 13 SM-guld i sitt CV – upplever en av de mörkaste perioderna i modern tid. Käftsmällarna de senaste veckorna kan möjligtvis jämföras med de tunga åren i superettan i början av 2000-talet då klubbar som Friska Viljor och Bodens Bandyklubb skojade med de vita och blå i landets näst högsta serie, men detta påpekande är knappast till någon tröst idag.
Men att IFK Norrköping 2024 – då man vecka efter vecka – blir förnedrade inför öppen ridå är faktiskt inget annat än ett mysterium. Sex raka matcher innan sommaruppehållet gav ett pinsamt svagt poängfacit och ett historiskt ras i tabellen.
Kom ihåg att IFK Norrköping är en av landets rikaste idrottsföreningar, pengar som håvades in åren efter det överraskande SM-guldet 2015 och de lukrativa spelarförsäljningar som följde. IFK var en klubb att räkna med, som spelare ville representera och experterna trodde på. Ett fördöme och ett arbete som konkurrenterna avundsjukt betraktade och beundrade och ville kopiera.
IFK investerade i sin akademi som nu är en av landets (på papperet) bästa men uppenbarligen gjordes inte jobbet tillräckligt bra. Idag saknar Norrköping representation i de äldre landslagen och ungdomssidan ser ärligt talat inte särskilt imponerande ut. Ironiskt nog är damsidan, med sin begränsade budget, betydligt bättre på att mejsla fram talanger för de olika landslagen.
Årets resultat i herrallsvenslan är en skrämmande läsning.
Tolv av 30 omgångar är avverkade men örfilarna är redan många och svidande; 1-5 mot Malmö. 2-6 mot AIK, 0-4 mot Värnamo och 1-5 mot Sirius senast.
32 insläppta mål kan jämföras med jumbon Västerås 14 baklängesmål. Vi snackar om en blödning som är monumental.
IFK-supportarna kräver målvaktsbyte, jag skrev om detta i en krönika för två veckor sedan, men om en sådan enkel lösning löst problemet så hade ledningen givetvis agerat för länge sedan. Det är lagdelar som inte hänger ihop, avsaknad av spelidé och improvisation, spelare som med gester visar uppgivenhet och förvirring. Förtvivlan och desperation.
Ordföranden Sakarias Mårdh och sportchefen Tony Martinsson är IFK Norrköpings ansikten utåt och de som kommunicerar det djupare snacket när frustrerade spelare och besviken tränare Andreas Alm sagt sitt.
Problemet är att både Mårdh och Martinsson är rätt usla kommunikatörer.
Jag ifrågasätter inte deras engagemang för Peking men när det kommer till att hålla en schysst dialog med alla Norrköpingsbor som brinner för laget funkar det inte riktigt. Diket mellan ledning och supportrar är brett och i det närmaste oöverstigligt.
Jag saknar generalen som pekar med hela armen och tydligt deklararerar: Här är vår färdväg, detta måste vi göra!
IFK Norrköping tycks sakna en plan. Man agerar som man tagits på sängen av det sportsliga misslyckandet och lever på förhoppningen om att det ska vända.
Ledningen har markerat att man tror på tränaren och sperlartruppen men hur länge finns det förtroendet? Alla som sett en IFK-match på sistone kan se att spelarna agerar utan självförtroende och utan den övertygelse som finns i en människa som vet vad som behöver göras.
Det är plågsamt, irriterande, frustrerande och även rätt obegripligt.
Hur kunde IFK Norrköping hamna i det här träsket och varför finns det inte någon ansvarig som kliver fram och berättar hur föreningen ska studsa tillbaka?