Angelica Forsberg: Varför hetsar vi så förbannat?

Dressyr i skolor, i form och med en häst med wobblande bakdel som uppenbart inte har stabiliserat sig. En häst som är en bra bit över genomsnitt i mankhöjd, och bara drygt två år gammal. En häst som, om du frågar mig, inte ska ridas i några skolor alls. En häst i den åldern ska på sin höjd kunna gångarterna och start och stopp. 

Det här är inte ovanligt. I trav och galopp tävlar tvååringar. 

Försäljningssidorna kryllar av inridna bebisar. Födda 2019, inridna 2021. 

Varför hetsar vi så förbannat?

Jag förstår att man måste sitta upp för att hinna förbereda för treårstester med mera. Reglementet tvingar oss att hetsa med inridning. Så enkelt är det. Vill man komma någonstans, alternativt sälja dyrt så måste man. Vill man avla så måste man.

Men när började plånboken gå före hästars välfärd?

En tvååring som rids i skolor, öppnor och slutor är långt ifrån färdigväxt i kroppen. Den är långt ifrån mentalt förberedd. Vi hetsar fram en icke hållbar och stressad individ. Det är jag helt övertygad om. 

Dagens influencer och sociala-mediahets är såklart också problematisk. Apor gör vad apor ser. Det är ingen hemlighet. Men det finns en väsentlig skillnad. Proffsen vet vad de gör! En unghästutbildare, en bra sådan i alla fall, har koll på hästens tillväxt och mentalitet. Den ser och känner in. Den anpassar. Den ger viloperioder mellan arbete och mellan inridning och utbildning. Ett proffs har koll. 

”Anna” 16 år har inte det, hur mycket Anna själv än kan tro det. 

Annas häst kommer troligen att stå bubbelplastad och skadad i ett stall. Det gör inte unghästutbildarens häst. Varför skiljer det sig så, trots att åldern på hästen är densamma? 

Jo, titta noga när proffsen rider. Visst går hästen i form, men det är en form som är framjobbad av hästen själv. Det är inte samma sak som att tvinga in hästen i en framifrån-skapad form som är allt annat än naturlig bärighet. Det är tjo och tjim, inte tvång. Det är en enorm skillnad på kunskap och ignorans. 

Såhär säger Flyinge på sin hemsida om just 2,5-åringen och hösten efter betessäsong nummer två: ”Inridning under trygga former. Inlärning för hjälperna till skritt, trav, galopp. Ridning i lätt sits och ridbanans enkla vägar. Ridas ut med trygg täthäst om hästen är mogen. Löshoppningens rutiner (enkla löshoppningsövningar). Fullständig VILA efter utbildningsperioden (2 -3 månader)”

Det här är stor skillnad från när Anna sitter i traven på en tvåårig häst som passerat 170 centimeter i mankhöjd. Ljusår. Så varför får detta fortgå? En tvååring är ofta det fulaste man kan hitta på marknaden, om du frågar mig. Varför? Jo just för att de växer. De har växt mycket på höjden men inte börjat bredda. Hur ska de orka bära en ryttare när de är vingliga bara av att existera? En häst växer ”nerifrån och upp” så att säga. Den behöver tid att växa i sin kropp och knopp. En stressad häst, fysiskt eller mentalt, leder till skador och nervöst beteende. 

På min tid, ungefär samtidigt som familjen Hedenhös, red man inte in islandshästar före fem års ålder. Anledningen? De ska bli robusta och starka och hålla länge. En liten men urstark ras, ofta riden av vuxna män. I dag har åldern för inridning krupit ner även för islandshästen, vilket gör att rasen inte längre är lika hållbar. Lägg därtill att vi avlar fram alltmer högbenta djur.

Till vilken nytta? Vilken nytta är det att vi pressar hästar, av alla raser, från ung ålder för fina resultat i tävlingsvärlden en kort period? 

Har hästen verkligen blivit en slit och slängvara?