Chansen (eller risken, det beror ju på i vilket läger var man har sina sympatier) finns att Hammarbys fotbollsdamer får fira sitt andra guld till helgen. Det första togs 1985, om någon nu minns detta. Man leder damallsvenskan på samma poäng, men med lite bättre målskillnad, än jagande BK Häcken.
Även Linköping, med sin mäktiga höstspurt, har en liten, liten möjlighet att ta hem guldet men det är "Bajen" som sitter i förarsätet efter segern senast mot just Häcken. LFC är förövrigt en pinne bakom toppduon.
Nu väntar en spännande avslutning på lördag med matcherna IFK Norrköping–Hammarby, Häcken–Piteå och Linköping–Kristianstad. Med tanke på hur förutsägbar årets allsvenska har varit tar jag för givet att de guldjagande lagen tar full poäng och i så fall står sista striden mellan Hammarby och Häcken där det endast skiljer två ynka mål på pluskontot till stockholmarnas fördel.
Hammarby hade över 15 000 åskådare på sin hemmamatch senast och många väntas till Norrköping på lördag. Bussar och bilar lär fyllas.
Stödet till bortalaget kan vara skillnaden mellan att vinna serien eller komma trea. Frågan är om Norrköpingsborna tar läktarmatchen?
Det är inte första gången en allsvensk seriesegrare kan koras i "Pekings" hemmaborg.
IFK:s supportrar till herrlaget bär svarta minnen från rivalen Malmö FF:s guldfirande hösten 2017. Flera tusen guldrusiga skåningar sprang ut på planen efter slutsignalen. Det är sånt som sticker i ögonen och hugger i hjärtat på hemmalagets fans.
Två år senare var det dags igen när Djurgården fick chansen att säkra guldet. Minst en poäng behövde stockholmarna och arenan kokade då säkert halva publikskaran bestod av djurgårdare som lyckats skaffa biljetter till epilogen.
Då hjälpte det inte att IFK Norrköping snabbt tog kommandot och gick upp i 2–0-ledning. Gästerna kom tillbaka och via 2–2 hamnade guldet hos "Järnkaminerna" som inte bjöd på ett särskilt snyggt firande i Norrköping. Det var en otäck stämning på stan och på arenan och jag har många gånger lekt med tanken på vad som hänt om Djurgården inte fått med sig guldet.
Under min livstid har jag fått uppleva två av IFK Norrköpings tretton SM-guld. 1989 rapporterade jag och kollegan Tim Södergren om straffdramatiken på gamla Malmö Stadion då Janne Kalén sparkade in den avgörande bollen bakom Jonnie Fedel i MFF-målet.
2015 var det dags igen, då hade både rapporteringen och intresset för vår allsvenska tagit gigantiska steg framåt på alla plan. Malmö igen, Emir Kujovic och Arnor Traustason målskyttar, seger och guld. Sextusen IFK-are på läktarna i Malmö, fler än den totala publiksiffran på Stadion 26 år tidigare. Endast 5 598 åskådare såg finalen.
Publiksnittet i allsvenskan 1989 var förresten riktigt uselt; 4 211 åskådare.
Herrallsvenskan 2013 är en helt annan femma. Matcherna i söndags, Häcken–Malmö och Elfsborg–Degerfors, var något i hästväg när det kommer till dramatik och spänning.
Efter Häckens uppvisning mot Malmö (4–2) trodde jag att Elfsborg enkelt skulle avfärda nästjumbon Degerfors inför ett fullsatt Borås Arena.
I stället blev det guldfrossa för västgötarna som med nöd och näppe klarade oavgjort efter en insats som inte kan rubríceras som annat än fiasko.
Nu vankas guldfinal mot Malmö FF på bortaplan i sista omgången. Förlorar Elfsborg också den fajten så kommer Degerfors-debaclet att ligga som ett öppet sår i generationer hos alla gulsvarta.