Ungefär så känns det varje gång giganter faller. Jag vill tro på den goda hästhållningen. Jag vill tro på samspelet mellan häst och ryttare. Jag vill tro på ömsesidig kärlek och respekt.
Men bilder och filmer som kablas ut på nätet gång på gång visar på raka motsatsen. Det visar på en hästhållning med tvång, våld och ensidig kärlek.
Vi har haft så många debatter genom åren. Det har diskuterats rollkur där hästen tvingas ihop i en onaturlig form. Det har filmats och fotats när hästar misshandlats och dopats. Allt för framgång och kändisskap.
Det senaste i raden av pinsamheter är Ludger Beerbaum, en av de mest välrenommerade hoppryttarna genom tiderna, med bland annat fyra OS-guld, två VM-guld och fem EM-guld.
Meriter som smakar beskt när filmer från Beerbaums innersta krets nu avslöjar att ryttaren använder sig av barrering. Alltså en metod där man slår någonting på hästens ben eller använder benskydd med något taggigt invändigt, i syfte att tillfoga hästen smärta och få den att lyfta benen högre i språnget.
Filmerna som visas i tyska medier just nu visar hur en person står bredvid hindren när Ludger hoppar och slår till hästen under magen eller på benen i språnget. I Tyskland är så kallat touchering tillåtet, en mildare form av barrering där man bara får nudda hästarna lätt med en lätt stav. För att tyskarna ens ska reagera är det alltså troligen en fråga om lite grövre grejer …
Jag blir förbannad. Jag önskar att jag kunde säga att det förvånar mig. Men för varje gång tappar jag hoppet lite mer. Finns inte den goda ryttaren? Är våldet vedertaget och sanktionerat?
Ibland undrar jag.
Visst finns det ögonblicksbilder och falska rykten inom sporten. Jag minns till exempel när Patrik Kittel 2012 felaktigt anklagades för att utöva rollkur på hästen Scandic, även detta av en tysk tidning. Otänkbart i min mening, Kittel är en mycket försiktig och mjuk ryttare.
Men så ser det inte ut runt i världen.
Vi minns norska Cecilie Hatteland som under nations cup på Falsterbo Horse show 2018 piskade upp sin häst. Vi minns också femkampen i OS i Tokyo 2021 där den tyska ryttaren Annika Schleu piskade upp hästen Saint Boy och skapade en kritikstorm utan dess like.
Dessa händelser sammantaget är inte enstaka ögonblicksbilder. Det kan inte vara en tillfällighet. Dessutom var jag på plats och såg Hatteland. Jag har också sett flera andra internationella ryttare på elitnivå bete sig förkastligt.
Vad som heller inte kan vara en tillfällighet är att de svenska företrädarna och ryttarna håller truten varje gång det händer. Är avsaknaden av fördömande ett tyst godkännande? Eller är vi bara allmänt fega och inte törs säga ifrån av risken att hamna under lupp eller skapa ovänner? Om så är fallet har vi ett enormt problem. Vill se svensk ridsport vara lika verbala mot våld och felaktigheter som de är bra på att vara gott föredöme.
Vi måste börja våga prata om djurplågeriet, hur obekvämt det än är. Varje gång en sådan här sak sker, och gudarna ska veta att det sker alldeles för ofta, så blir ridsportens utövare tystare än i graven. Hur kan vi vara så fega? Att Beerbaum själv håller truten än så länge är inte så konstigt.
Men var är fördömandet från det svenska ridsportförbundet (i skrivande stund har det gått ett dygn sedan avslöjandet)? Från ryttarna?
Svaret är: inte existerande. Vad det betyder får du själv avgöra.