Å ena sidan. Såhär i mitten av februari när midvinterkölden bokstavligen fräter hål i huden i samklang band med vindpustar från Antarktis innanmäte är det rätt gött att inte behöva rulla höbalar och vakta frysande vatten.
Det är svårt att argumentera emot det.
Å andra sidan; De där. De som gör allt arbete i världen värt det, bara för att slippa se en annan hästmänniska på mils avstånd. Jag pratar förstås om förståsigpåarna. Eller ponnymammorna. En ponnymamma är mer ett begrepp än ett faktum. En ponnymamma behöver inte ens äga en ponny, men kan allt och det kan visst lilla Lisa med.
Förståsigpåarna är till och med svårare att ha att göra med än ponnymammorna. Har du sen en ”ponnymammaförståsigpåare” i stallet?
Spring!
Jag är lyckligtvis förskonad från såna i min omedelbara närhet ska sägas. Men såhär års är jag grinig.
Såhär års tenderar jag att bli trött på allt och alla. Varje år. Är det vädret? Bristen på sol och vitaminer? Är det mig det är fel på?
Jag vet faktiskt inte. Men min tålamodsmätare slår i taket på nolltid. Ibland räcker det med att folk andas, känns det som. Personligen tror jag att det är mörkret som gör det. Vi sliter och släpar året runt, gladeligen. Men när det kommer till sista månaderna innan våren nalkas är det tungt.
Vissa år har jag varit nära att ge upp och bara strunta i allt vad häst heter. Men sen kommer någon av dem med sin lilla mule och man är fast igen. Det är som en drog. Jag vill aldrig sluta, jag orkar inte bara alltid fortsätta. Svårt att förklara det där …
Eller som sambon säger när min klocka ringer 04 varje morgon: ”tycker du verkligen det är roligt?”. För honom är det helt otänkbart att gå ut i kylan och släppa ut 20-talet hästar varje vardag innan jobbet. För mig är det helt otänkbart att inte göra det. Det är så olika det där.
Men hur gör man då när man redan är i sin lilla svacka och motgångarna löser av varandra samtidigt som förståsigpåarnas briljans slår till med full kraft? Jag vet faktiskt inte. Själv har jag löst det med att hålla mig undan varje år. Att helt enkelt hänga mest med mig själv.
Dels för att undvika kontroverser, men också för att jag samlar energi i stallet. För mig är det nämligen just andra människor och drama som gör att jag tappar glädjen. Inte arbetet. Inte de tidiga morgnarna. Inte hästarna. Människorna.
Energimätaren glider ner på noll samma sekund drama likt Big Brother på bästa sändningstid florerar i stallen. Det är precis så min kära sambo anser att det är i stall åtminstone. Han har ju en poäng…
Det tenderar alltid att finnas ett visst mått av överhängande drama i alla stall. Det är alltid nån som snackar skit om nån. Tragiskt men sant. Det är som den värsta skolgårdsmobbningen, fast med vuxna, inte sällan kvinnor.
Många viljor leder till många tankar, starka viljor leder till en önskan att uttrycka dem.
Det är sedan gammalt. Om folk bara kunde sköta sig själva hade det dock aldrig hänt.
”Goda råd” blir allt oftare ett anklagande. ”Tankar och meningar” blir lätt till diskussioner. Andras angelägenheter blir lätt allas.
Men det finns hopp. Våren är snart här. Hästarna har börjat fälla päls och vi tanter har börjat få sol på kinderna. Alla börjar vi tanka lite energi och snart har vi lagrat nog för att vara trevliga igen.
Kanske.