Det var då. Thomas Walden på "gamla" Parken 2002. Walden berättade då för Folkbladet att ledningen insett allvaret och sjösatt en ”Plan B” om det värsta - det vill säga degradering - skulle inträffa.
Helsingborg, Örebro, Östersund, Varberg och Sundsvall är klubbar som tills alldeles nyligen härjade i landets högsta serie, men som av olika anledningar just nu kämpar för sin överlevnad i superettan. Några av dem riskerar till och med nedflyttning till division 1 säsongen 2025.
Det tål att tänkas på under en säsong då IFK Norrköping underpresterar och efter att ha avverkat lite mer än en tredjedel av seriespelet parkerar vid tabellens fot som nästjumbo.
I klartext: En degradering riskerar att kosta oerhört mycket av tid, kraft, utveckling och, förstås, pengar. En nedåtgående trend har dessutom ofta en tendens att leva vidare.
I Folkbladets arkiv hittar jag en intervju från september 2002 då sportreportern Staffan Brundin intervjuade Pekings dåvarande marknadsansvarige, Thomas Walden.
Walden, måste man säga, hade gjort ett strålande arbete med att fylla Idrottsparkens läktare. Publiksnittet vid den här tiden låg på maffiga 11 000 åskådare. Och detta innan Curva Nordahl fanns.
Läget var då, precis som nu, en smula prekärt. IFK låg på nedflyttningsplats med åtta omgångar kvar att spela.
Walden berättade att ledningen insett allvaret och sjösatt en ”Plan B” om det värsta - det vill säga degradering - skulle inträffa.
Med hjälp av några av dåtidens krisklubbar (Leksand, Djurgården, Malmö) skulle Norrköping förbereda sig för en omedelbar comeback i allsvenskan. Studiebesök hos nämnda föreningar hade genomförts eller planerats. Ingenting skulle lämnas åt slumpen.
IFK skulle absolut inte landa ”på ett cementgolv” (som Helsingborg, Örebro, Varberg och några till) utan på en ”studsmatta” och inom kort vara tillbaka i finrummet. Fina ord som dessvärre inte visade sig ha någon förankring i den bistra verkligheten.
En degradering för IFK Norrköping riskerar att kosta oerhört mycket av tid, kraft, utveckling och, förstås, pengar. En nedåtgående trend har dessutom ofta en tendens att leva vidare, menar Folkbladets Pär Andersson.
Jo, vi minns hur det var med den saken. De följande åren av besvikelser, tandagnisslan, tränarbyten, misslyckade värvningar och frustration. Katastrofsäsongen 2009 slutade med en elfteplats i superettan och de mest obotliga pessimisterna såg derbymatcher mot Sleipner och Smedby framför sig i en snar framtid.
Året därpå slutade Göran Bergort-tränade Peking tvåa och tog en direktplats i allsvenskan 2011 under nye ordföranden Peter Hunts ledning. Noterbart från den säsongen: Södertälje-klubbarna Syrianska och Assyriska var etta och fyra i tabellen, GIF Sundsvall trea.
Mitt bästa minne: ”Totte” Nyman som från nära håll tofflade IFK till allsvenskan under en lördagsmatch i sömniga Ängelholm, sången och glädjen på arenan och i omklädningsrummet efteråt. Ett ögonblick minst lika stort som jag, som Folkbladets utsände, fick uppleva på Malmö Stadion då Janne Kalén på stela ben tjongade in straffen och SM-guldet 1989.
Glädje och sorg.
Det är väl detta som idrott går ut på, och detta man får uppleva i det långa loppet? Känslor väcks och lojaliteter avslöjas.
”Det skulle inte vara någon katastrof att åka ur”, sa Thomas Walden för snart 22 år sedan.
Allt är relativt. Men inte blev det särskilt bra den gången.
Bilderna på BP-tränaren Olof Mellberg i t-shirt, shorts och badtofflor fick spridning i svensk press i samband med att herrallsvenskan gick på sommarledighet. ”Coolt” och ”fräckt”, tyckte många.
Trams och fåneri, enligt min mening.
Nej, man behöver inte leda sitt lag i Armani-kostym, men en smula klass borde man ändå kunna begära av en representant för föreningen - även inför en välförtjänt semester.