Det grymtas. Det stånkas, stönas och det kastas glåpord. Saker välts. Man blir mer eller mindre döv. Nu kanske du tänker att det är någon som fått en hjärtinfarkt och jag genast bör rusa och ringa 112? Nejdå. Eller, 112 kanske vore lämpligt, men snarare för att nå psykakuten än hjärtintensiven.
Hurså? Jo, det är vinter-OS.
Alla typer av mästerskap lockar fram det allra värsta hos människan. Kanske vågar jag säga män. Men av risken för att bli anmäld av den (medelålders) vita kränkta mannen får jag nog försöka krydda ner det. Även om både du och jag vet att de bröligaste delarna av sportbarerna mestadels består av just … män.
När tv:n slås på är det som om allt vett går ur. Det är plötsligt sanktionerat att kalla vem som helst för vad som helst. Det är till och med (typ) sanktionerat att slåss – i alla fall om du frågar vissa falanger. Det är ju givetvis inget jag uppmuntrar …
Men möjligheten att gömma sig bakom en lagfärgad halsduk eller tröja skapar en gemenskap, utan tvekan. Men det är också som att de har näst intill magiska styrkor. Som för Stålmannen ungefär. På med tröjan och vips! Småbarnspappan ”Jörgen” är spårlöst försvunnen. Kvar står en darrande, skakande och allmänt vrålande individ, till synes utan vett och sans.
Innan du börjar författa det där arga mejlet, som jag vet att du redan börjat leta adress till, så låt mig förklara. Det handlar ju naturligtvis inte om alla män, eller kvinnor för den delen. Bara för att man är djupt engagerad i sport behöver man inte vara varken militant, galen eller ens lite jobbig. Men det verkar underlätta.
Själv kan jag inte riktigt se det där. Jag önskar att jag kunde det. Men jag kan nog inte bli så engagerad i någonting så att jag gråter om ”mitt” lag förlorar. Tyvärr. Det är ju en fantastisk gemenskap och säkert en fantastisk känsla. Men jag kommer inte att förstå det oavsett om det handlar om ett VM eller Örgryte P13:s lokala fotbollscup. Jag har det inte i mig.
Tror jag.
Även jag tycker om att heja fram våra representanter i mästerskap av olika slag. Men det är som att vissa andras liv stannar upp helt. Som att det inte finns någon morgondag om man inte tar just den där medaljen. Glåpord kastas. Förståsigpåare uttalar sig gärna och mycket. De som skriker högst är också de som troligen skulle dö vid det andra joggingsteget i löpspåret, om de väl försökte. Vilket de naturligtvis inte gör. Det är mycket lättare att styra från soffan, det är sen gammalt.
Men när ovana karaktärer börjar skrika idiot hit och värre saker dit, då börjar jag se rött. Det finns ingenting som är okej med att skicka hat till någon för att man inte får som man vill. Det här ser vi ju tyvärr ganska ofta, inte minst i idrottssammanhang. Idrottare som får hat online efter en mindre lyckad prestation, oavsett gren. Det händer inom min egen gren ridsport med. Helt sinnessjukt om du frågar mig. Den psykiatriforskare som får fram vad som lockar oss till såna extremer kommer att bli en mycket rik person.
Men det förekommer, alldeles för ofta. Det är någonting med sport som får oss att bete oss som rabiata primater, eller värre. Frågan är bara vad som ger den här degenereringen av mänskligheten. Är det gemenskapens värme? Känslan av världsherravälde och makt vid en seger?
Masspsykos?
Jag vet faktiskt inte.
Vet du?