Åsikterna haglar som glitter på Eurovision. Ombett eller oombett.
Nu kanske du tycker att jag låter ovanligt bitter. Det är jag kanske också. Men det här är ett fenomen som fortsätter att förvåna mig mer eller mindre varje dag jag har häst. Om man inte står i eget stall och bara har sig själv att bråka med såklart. Blir det bråk i det läget så kanske det är dags för ett läkarbesök för multipla personligheter …
Själv har jag precis bytt stall. Jag släppte tryggheten efter hela sex år och ställde mig i ett storstall. Som den trygghetsknarkare jag är kanske jag inte släppte all trygghet ändå när jag tänker efter. Jag flyttade till ett stall jag stått i innan. Friskt vågat, hälften vunnet ändå?
Faktum är att jag älskade mitt andra stall. Men då jag råkade köpa mig en häst till (hoppsan) så fick det bli såhär.
Jag har alltså flyttat från ett stall med fem boxar till ett stall med över 25 boxar. En liten skillnad så att säga. Både i antal hästägare och antal extra åsikter.
Min sambo kallar stall för ”Big Brotherhus”. Det ligger väl lite i det om man sänker prestigen och börjar se sig om. Det är ju nämligen som jag skrev ovan, många hästägare, många åsikter. Det är ju bra på det sätt att man får chans att lära av varandra. Men det är mindre bra på sättet att det faktiskt inte är alla som klarar av eller mår bra av många åsikter. I alla fall om man inte själv får be om dem innan de kommer.
Jag är en av dem. Det kan jag villigt erkänna. Jag uppskattar inte när folk lägger sig i. Helt enkelt.
Jag vill lufsa runt i min egen takt och sköta mig själv. Jag vill inte ha massa tankar och åsikter om jag inte bett om dem. I gengäld ger jag inte ut tankar och åsikter, om jag inte blir ombedd. Borde vara en win win, va? NEJ! Du ser mig inte nu men jag skriker i falsett (nåja). Tyvärr funkar det inte så.
Av 355 000 hästar med ägare har åtminstone 350 000 ett behov av att berätta sin syn på saker. I alla stall. Det spelar ingen roll var man är, det är en kultur som tycks följa med ridsporten.
För dig som inte är fullblodad hästmänniska ska jag försöka bryta ner det. Det kan handla om allt från mängd foder till strö i boxen. Det kan handla om utrustning eller om vikt, antingen på ryttaren eller på hästen. Låter det sjukt? Det är det också. Men tyvärr är det lika vanligt som regn på midsommar, och det verkar inte heller gå att motverka.
För egen del då? Vad vill folk hjälpa mig med mot min vilja? Jo det handlar mestadels om att mina hästar, särskilt ett litet ludet sto, inte gillar andra hästar. Vilket måste vara för att hon är hungrig … hon har mer eller mindre fri tillgång, är mitt svar.
Då är det för att hon rids för lite, är kontringen. Fem dagar i veckan är svaret.
Kan det inte bara vara det faktum att hon kommer från England och har gått ensam i en liten hage utan hästsällskap sina första år i livet, undrar jag? Men nej. Just DET kan det inte vara.
Alla vill väl, så är självklart fallet. Men när går välviljan över till att lägga sig i saker man inte har med att göra? Ganska snabbt, faktiskt. I alla fall om du frågar mig.
Så ett tips: Nästa gång det kryper i kroppen om att få vädra lite åsikter ... vänta!
Tänk efter. Skicka ut en liten tentakel och känn vilket håll vinden blåser åt. Verkar det fritt fram? Kör hårt. Annars: AVBRYT, backa undan långsamt och bit dig i tungan …