Ett ögonblick av genialitet och framgång (Daniel Moberg Karlssons frispark hittade nätet) fick den där blytunga känslan i bröstet att släppa och frisk novemberluft kunde rensa systemet från dystra tankar och domedagsscenarier.
Hösten, alltså.
Ja, ni vet. Vårens första fotbollsmatcher är alltid efterlängtade och ramas in av förhoppningar och drömmar av mer eller mindre realistisk natur.
Sommarens drabbningar kan vara de vackraste, då gräsplanerna mår som bäst och solen värmer lättklädda supporterskaror från norr till söder.
Men hösten, mina damer och herrar – ingenting kan mäta sig med matcherna som verkligen gäller någonting. Då allt ska avgöras. Det spelar ingen roll om favoritlaget är inblandat i topp- eller bottenstrid. Det är på hösten då nerverna inte sällan slingrar sig utanför matchtröjorna på spelarna och oron ligger som en tung, blöt filt över anhängarna som lever för sitt lag.
Så var stämningen på Platinumcars Arena i måndags kväll.
Vi snackar ÅNGEST i versal skrift.
Jag hade många bekanta självplågare som prompt skulle se AIK-matchen på plats, men få av dem som tog sig till arenan vid Södra Promenaden gjorde det med en skön magkänsla. Och hur skulle man kunna ha en sådan när favoritlaget inte vunnit på hemmagräs sedan augusti och mest orsakat besvikelse och frustration?
Nu är kontraktet gudskelov räddat med en omgång kvar att spela, IFK Norrköpings herrlag lirar allsvensk fotboll även säsongen 2025 efter 1-0-segern mot AIK, men de tre poängen på pluskontot kan naturligtvis inte dölja det faktum att Peking gjort en fiaskoartad säsong i den högsta serien. En rätt enig svensk fotbollsexpertis hävdar att Norrköping underpresterat rejält.
Ni minns väl att Andreas Alms manskap ett tag låg sist i tabellen, man släppte in minst ett par baklängesmål i varje match och att man förlorade med hemska 0-4 hemma mot IFK Värnamo, blev utspelade av Sirius i Uppsala, föll i Västerås, krossades i Solna med mera, med mera.
Ja, det var eländigt. Inte mycket talade för de trettonfaldiga svenska mästarna i en tid när svenskarna tog semester och i alla tillfälligt kunde tänka på annat än poängtapp och uteblivna straffsparkar.
Sedan kom hösten och ångesten växte ytterligare ett par snäpp.
Många har svårt att förstå hur ett lag som blev svenska mästare 2015 och under de följande framgångsrika åren sålt ett 20-tal spelare för många hundra miljoner kronor kunnat hamna i den här pinsamma situationen. Jag är själv lika undrande och tror att även om IFK klarade sig den här gången, så krävs det konstruktiva åtgärder – på och utanför planen – om man inte ska hamna i samma eller i en än värre sits nästa år.
Det finns liksom ingen anledning att slå sig för bröstet.
Nu är förvisso inte IFK Norrköpings följare obekanta med den där gnagande känslan att saker och ting kan gå åt skogen. Ångesten är ingen obekant känsla och många av de där 14 000 på läktarna mot AIK minns såklart den smärtsamma känslan av att tvingas lämna allsvenskan.
2002 och 2008 fick Peking lämna högsta serien, jag var själv på plats i Sundsvall för 16 år sedan då Giffarna vann med 2-1 och skickade ned Mats Jingblads mannar till Superettan.
Å andra sidan var jag också Folkbladets utsände i Ängelholm hösten 2010 då 18-årige ”Totte” Nyman sparkade upp IFK till allsvenskan igen.
Fotbollslivet är, som Christoffer Nyman sade efter AIK-segern, en bergochdalbana.
Med det sagt: Grattis, IFK Norrköping.