Jag orkar inte höra orden pandemi eller smitta. Jag pallar bara inte mer. Jag tror att många (!) delar just den känslan. Ändå kommer den här krönikan handla om smitta. Om sjukdomar. Om död.
Den renaste formen av självplågeri? Ja, kanske.
Men faktum är att skit försvinner inte för att vi ignorerar det. Det är väl snarare där vi står. Likväl som vi måste prata om det förbannade coronaviruset så måste vi prata om de potentiellt dödliga sjukdomarna i hästvärlden.
Jag minns vad som hände sist viruset ehv1 härjade runt om i världen. Jag minns nedstängningen. Jag minns skräcken. Jag minns dödsfallen och jag minns förtvivlan hos de personer och företag jag i egenskap av då yrkesverksam journalist mötte. Det här är ingen lek. Abortvirus, eller ehv1 om man så önskar, skördade alldeles för många liv sist det härjade med full kraft. Alla minns väl Skånsta Ryttare och kampen för såväl hästarnas som ridskolans överlevnad 2019. Ett 40-tal hästar insjuknade. Fyra dog.
Det är knappast dödsfall och ångest en ridskola helst av allt blir känd för, om man säger så.
I dag står Skånsta ryttare rakryggade igen, men det har tagit tid.
Nu, i februari, börjar rapporter om virusabort och andra smittor ploppa upp likt svampar i en murrig skog i augusti. Vi måste ta det här på allvar nu. Vi måste lära oss av Skånsta ryttares kamp och deras förluster. Varken den ridklubben eller andra ska behöva återuppleva 2019. Så är det bara.
Men för att uppnå detta måste man ställa krav. Krav på ryttare, anläggningar och privatpersoner. Det räcker med att en enda person tänker ”äsch” eller ”det händer inte mig” så står vi där igen. En person, en sjuk häst, en död häst. Sedan är cirkusen igång igen. Vi får inte låta det hända.
Skånsta ryttare trodde inte det skulle hända dem heller. Trots extrema försiktighetsåtgärder drabbades de hårdast i landet, kanske även i världen. Det bevisar att det kan gå fel hur rätt man än gör, för det gjorde de verkligen. Precis som alla andra anläggningar som varje år kämpar för att slippa de fruktade sjukdomarna. En del kan man vaccinera emot, en del inte. Det går helt enkelt inte att skydda sig mot allt. Det är ju ett faktum. Men man kan åtminstone göra allt man kan, även som hästägare, medryttare eller bara stallbesökare.
Just nu finns det misstanke om kvarka samt konstaterad virusabort i centralnervös form i Värmlands län. I Södermanland sprids just nu kvarka – och i Örebro övrig luftvägsinfektion. Det är ingen stor epidemi just nu, men det är nu man har chans att bryta ett spridningsmönster innan det går för långt.
Det är därför det är så viktigt att tänka ett steg framåt och sprida info långt innan det är kritiskt läge. Personligen tycker jag att utbrottet 2018-2019 borde lärt alla att ha som regel att byta kläder mellan stallen och hellre vara överförsiktig än oförsiktig.
Men det är lättare sagt än gjort. Människan är bekväm av naturen.
När rapporterna slutar komma börjar vi slappna av. Börjar vi slappna av kan eländet börja om.
Därför får vi aldrig slappna av. Oavsett om det gäller mänskligt coronavirus eller ekvint herpesvirus. Vi måste helt enkel ta det säkra före det osäkra. Det må vara jobbigt att isolera verksamheter förebyggande i väntan på provsvar. Men det är ingenting emot hur jobbigt det är att dag ut och dag in mötas av ovissheten vem som dör härnäst.
Fråga bara Skånsta Ryttare. De kommer aldrig att glömma.
Det borde inte vi andra heller.