Okej, det där sista var väl inte så schysst, kanske. Sverige är en stor skidnation - vi ska naturligtvis inte glömma att våra blågula hjältar är många och framgångsrika - och de flesta av oss har avnjutit många högtidsstunder framför teven med (om du är tillräckligt gammal) Assar Rönnlund, Thomas Wassberg, Gunde Svan, Torgny Mogren, ”Billan”, Kalla, Johan Olsson, Hellner och de andra.
Hatten av för dem. Verkligen.
Men är det verkligen bara jag som tycker att skidåkarna glidit fram på en synnerligen välvallad räkmacka sedan, tja, Vinterstudions födelse eller åren däromkring?
Är det bara jag som känner att svenska skidlöpare ryggdunkas i en form som ändå måste anses vara unik för svenska idrottsmän och kvinnor?
Mellan november och mars (läs: skidsäsongen) får, nu tar jag bara ett exempel, Calle Halfvarsson rubriker och x antal väl tilltagna artiklar som svenska atleter i andra sporter bara kan se sig i molnen efter.
Ändå är meriterna ganska blygsamma för den gode Calle; tre VM-medaljer, samtliga i stafett. Inga guld. Tre individuella världscupsegrar på 14 säsonger är tametusan inte mycket att pynta julgranen med. OS? Inte ens nära.
Men i kvällspressen behandlas Calle fortfarande som en superstar. Jag tycker det är jobbigt att se, läsa och höra. Inte för att jag har något emot Halfvarsson som verkar vara en glad gamäng och jag unnar honom varenda sekund i rampljuset, men.... ja, jösses. Det är något som skaver rejält här.
I och med de senaste årens framgångar i skidskytte har även svenska herrar och damer åtnjutit samma höga status som kollegorna utan gevär på ryggen.
Vi blundar mer än gärna för den blygsamma konkurrensen så länge de med ett gult kors på blå fond korsar mållinjen som etta, tvåa eller trea.
Trist nog har inte skidfamiljen fått tillökning på många år, det är samma få nationer som dominerar på världsscenen. Minus tidigare så starka Ryssland som inte längre får vara med efter Putins vansinniga idé om att starta ett fullskaligt krig mot grannen Ukraina, vilket gjorde ryska skid- och skidskyttestjärnorna persona non grata och potentiella världscupssegrare i den lilla skidfamiljen ännu färre.
I dag återstår egentligen bara duellen Sverige-Norge vilket i alla för mig känns tämligen futtigt och ihåligt, men till varje pris ska och måste glöden hållas vid liv.
TV-kanalerna, med rättigheter till världscupen, gör naturligtvis sitt bästa för att hålla grytan kokande, ivrigt påhejade av klicksugna kvällstidningsmakare.
Har Therese Johaug gäspat fram nåt trött citat i norska Verdens gang? Svaromål med krigsrubriker i Aftonbladet/Expressen, förstås.
Går det rapa fram nån halvgammal skandal från Sotji-OS? For sure. Kör! Hårt!
Visst, svenskarna gillar att slå på teven till morgonkaffet på helgerna och sjunka ned i soffan till svensk-norska duellen men försök inte inbilla mig att det här är toppidrott på världsnivå, snarare en derbyduell modell mindre i Europas nordliga utmarker.
Skidfamiljen är försvinnande liten, värd att beundra, men fortfarande en pygmé i en global jämförelse. I Sverige finns cirka 1 000 skidåkare på elitnivå. Det är kvinnor och män som tävlar under den så kallde Fis-koden vilket ger åkarna möjlighet att tävla på exempelvis SM eller i världscuputävlingar.
Om ni någon gång undrat över varför lillebror Norge spottar fram så många stjärnor så kan förklaringen vara att de har tre gånger så många elitåkare.