Klockan klämtar för vår landslagschef och tidigare guldtränare i IFK Norrköping. Man behöver inte ens väta pekfingret i luften för att kolla hur de kyliga vindarna numera blåser.
I och med kölhalningen mot Österrike på Ernst Happel i Wien häromsistens rycktes sista halmstrået i jakten på en EM-biljett till fotbollsfesten i Tyskland nästa sommar. Besvikelsen var monumental och kritiken obarmhärtig efter fiaskot.
Endast ett mattegeni med obegränsad mängd optimism kan argumentera för att ett svenskt avancemang från kvalgrupp F känns troligt.
Några veckor tidigare utanför det där enorma shoppingcentret i Solna. Jag och kollegan Rolle har precis lämnat energijätten Vattenfalls huvudkontor på Evenemangsgatan och styr kosan mot närmaste restaurang.
Då.
"Men...är det inte Janne Andersson som går därborta?"
Visst var det Janne. Som såg väldigt ensam ut. Som att man förväntar sig att en svensk förbundskapten dygnet runt ska omges av ett helt entourage bestående av assisterande tränare, pressisar eller vanliga ryggdunkare.
Men hallänningen var solo och stannade till för att snacka. Efter att ha konstaterat att vi alla blivit lite gråare sedan sist, och att förbundskaptenens ena knät är i risigt skick och i behov av operation, avslöjade Janne att han ibland kunde drabbas av "Norrköpings-nostalgi".
Mannen som myntade uttrycket "då var då och nu är nu" erkände att han visst kunde tänka sig en tur längs minnenas aveny när andan föll på.
Det kunde förvisso enkelt åtgärdas via några knapptryck på Youtube eller cd-skiva med det mesta och bästa från IFK Norrköpings 2015.
"Det var fantastiskt det vi hade, med alla spelare från stan och allting runtomkring", menade Janne.
Jag vet inte hur mycket han saknar tiden i Östergötland men givet är förstås att åren på Östgötaporten skapade outplånliga intryck och minnen.
Janne brukade gå från hemmet i Lindö till fotbollsborgen på Södra promenaden. Såna promenader är uteslutna i dag, på grund av det där förbaskade knäet.
Men det är inte bara knäleden som spökar. Tiden som landets mest påpassade förbundskapten är på väg att rinna ut. Vindarna har ju bevisligen vänt. Det behöver inte ta särskilt lång tid för att gå från hyllad till oönskad och formkurvan har pekat nedåt en längre tid. Nuförtiden är det svårt att hitta stöd för Janne Andersson bland rikets mest kreddade sportkrönikörer och även om inte kvällstidningarna betalar lönen så vet vi ju att en riktad opinion nästan alltid leder mot det oundvikliga slutet.
Topparna i fotbollsförbundet har uttalat sitt starka stöd för Andersson, vilket inte heller är det minsta konstigt. Alla tränare på elitnivå brukar ha styrelsens fulla stöd – tills ledningen plötsligt bestämmer sig för att kicka honom eller henne. Det där med förtroendekapital kan svänga över en natt eller en eftermiddag, det har vi sett många gånger tidigare.
De flesta verkar ändå tro att han får leda laget i de avslutande matcherna i kvalet till Euro 2024. Det är naturligtvis ingen rolig eller särskilt spännande sits och de vargar som unisont ylat om förbundskaptenens avgång kommer knappast att skruva ned tonläget förrän Janne är over and out även på papperet.
Utanför väldiga Mall of Scandinavia har journalisternas magar börjat kurra och landslagschefen med det onda knäet ska tillbaka till kontoret på SvFF.
Han lunkar iväg, lätt haltande. Lika ensam som när han kom.