Det här är ingen rolig krönika att skriva. Även om inget formellt beslut är taget så känns det som att det bara är en tidsfråga innan det kommer. Vadstena GIF lämnar sin plats i eliten och börjar om i lägsta serien.
Det som byggts upp faller nu ihop som ett korthus.
Det som varit en grundpelare i det jag kallat för Vadstenaundret krävs det nu ett mirakel för att rädda.
VGIF var laget som växte ur sin stad och blev mycket bättre än vad det egentligen ska vara möjligt. Men när lagets förankring till orten blev för liten så blev det till slut omöjligt att hålla ihop det.
Utan förankring kan man ta sig snabbt uppåt, i medgång. Många bidrar och många vill stötta. Men när toppen nåtts och det inte går att utveckla saker och ting längre är det lätt att det går utför och då är det svårt att bromsa fallet.
Nu är inte sista kapitlet skrivet än, men pratar man med VGIF:s klubbledning, läs ordföranden Lasse Ekström, låter det som att det är en tidsfråga innan det oundvikliga beslutet tas.
VGIF får bygga om sin damverksamhet och börja på första kapitlet på en ny saga.
Av den saga som varit finns det fortsatt mycket att imponeras över. Den marsch som manifesterade att VGIF var långt mer än en jättetalang som hette Stina Blackstenius. Stina kanske var starten och inspirationen för mycket, men där fanns dussinet Halmstadlägerspelare från ett par-tre olika flicklag i klubben. Även Emma Lind och Emelie Brandt har nått allsvenskan.
Stommen från Vadstena kunde samtidigt med en engagerad och bred ledarstab, med duon Westerberg/Lindman som grund, locka till sig de bästa från Mjölby och Motala när damsatsningarna i de större grannstäderna vacklade. Samtidigt kunde spelare som inte platsade i LFC i Linköping hämtas därifrån.
Höjdpunkterna är många. VGIF direktsändes i tv i matchen mot Jitex och VGIF fick till en cupfest mot ett LFC med Blackstenius.
Jag har själv älskat lagets sätt att spela, med bland annat många lyckosamma varianter på fasta situationer. Laget har i sina bästa stunder haft många strängar på sin lyra i fråga om segervapen.
Dock har det inte varit fritt från konflikter, bland annat med förbundet och LFC sedan VGIF i fjol tvingades lämna walk over i en ny tänkt cupfest. Vilket fick till följd att klubben nobbade Östgötacupen i år.
Målvaktskrisen var i år också genomgående där fem målvakter var obrukbara inför någon match i ettan och där utespelare fick ställa sig i mål. VGIF hängde ibland lagmässigt och närvaromässigt på en skör tråd även i årets spel som ändå slutade med en fjärdeplats i serien.
Förklaringarna till det fall som är förestående menar ordföranden Lasse Ekström är flera, bland annat tappet av egna spelare. Brandt till Kalmar, Linnéa Lejon till Helsingborg, Beatrice Andersson till Västerås. Flera andra har lagt av.
"När några börjar gå blir det tungt för andra som redan tröttnat på pendlingen. Även om det inte handlar om pengar har vi svårt att erbjuda lika bra förutsättningar som IFK Norrköping. Särskilt när vi inte hittar någon tränare", säger Ekström.
VGIF försökte etablera sig i länet som nummer två bakom Linköpings FC. Men nu tycks det bli IFK Norrköping som tar den rollen. Som i mycket annan elitidrott blir det i östgötsk damfotboll storstäderna som slår ut småstaden.