Personligen tror jag att alla tappar motivationen då och då. Alla kanske inte erkänner det, kanske inte ens för sig själva. Men jag tror likväl det händer även den bäste. Jag har svårt att se att ens Peder Fredricson, Henrik von Eckermann eller Malin Baryard Johnsson alltid skuttat ur sängen och älskat varje sekund, alla dagar om året i alla år de hållt på. Jag tror inte det. Majoriteten av dagarna kanske, ja. Men alla? Tveksamt.
Jag kan vara den första att erkänna att jag hatar det eviga mörker som råder just nu. Inte bara det rent faktiska mörkret i form av att man inte sett solen sedan 1972, på våren, som det känns. Utan också mörkret i att tävlingar är inställda, avstånd måste hållas och handspritsbad genomföras tills huden mer ser ut som björkved än just hud. Men det är så det är just nu.
Alla har det likadant. I alla länder. Det är inget nytt. Vi har levt med skiten i ett år nu. Vi kommer att få leva med det ett bra tag till.
Personligen tycker jag dessutom att debatten om att släppa på tävlingsstoppet är ett skämt, men det är jag. Det är min åsikt.
Vi lever i en pandemi. En pandemi som fullständigt äter människoliv. En pandemi som skrämmer och skadar. Är det verkligen rätt läge att gnälla om att man inte får roa sig på hästtävling? Jag tycker inte det. Det finns större problem. Men faktum kvarstår såklart, det är tråkigt.
Det tror jag vi alla kan vara överens om.
Jag tror också det bottnar i motivationen och hur man ska hitta den. Jag läste något inlägg, jag minns dock inte var, som hängdes upp på resonemanget: hur ska jag hålla min unge motiverad att rida när de inte får tävla och visa utvecklingen utåt.
Jag kan förstå det till viss del, absolut. Men samtidigt frågar jag mig: Om rosettplockning och beundran från utomstående är anledningen till att ha häst ... Ska man då ha häst? Det är en stilla undran.
Men det står samtidigt klart. Alla har sitt eget sätt hitta motivation och att behålla den.
Så vad gör man när det blåser sidvind och regnar småspik? När leran når upp till öronen eller halkan får valfri SHL-lags isträning att se sträv ut.
Säljer?
Krigar?
Vintervilar?
Jag vet faktiskt inte. Jag är som sagt själv bra på att tappa motivationen ibland. Särskilt när det gäller mitt lilla illbattingsto som kastar av medryttare och ställer till drama i hagen. Jag svär att jag ibland hatar att jag älskar den lilla pirayan. Men det gör jag. Till månen och tillbaka faktiskt. Även om hon är rädd för sin svans och spelar dum.
Men det måste vara okej att tappa motivationen ibland. Jag menar vi sitter ändå i ur och skur varenda eviga dag och håller på med det här. Oavsett högtid. Oavsett väder. Oavsett hur trött man är. Varje dag. Det i sig är väl ett tecken på motivation om något?
Är det då så hemskt att tröttna ibland? Jag tycker inte det.
Inte så länge djuren tas om hand om.
Är det så hemskt att inte palla att rida ibland?
Jag tycker inte det heller. Jag tycker att det viktigaste är att ta sig igenom mörkret. Det finns ett ljus på andra sidan av den här vintern. Det finns faktiskt ett ljus på andra sidan av den här pandemin. Det finns en tid när vi tävlar igen, när vi lever igen. När vi älskar det vi gör igen.
Det är okej att tröttna ibland. Det är okej att tappa motivationen.