Det är en märklig turnering, Europa League. Det spelas match på torsdagar, den innehåller några lag som tänjer cupens namn till det allra yttersta, och det ligger på något sätt i linje med turneringens profil att årets final går i Gdansk.
Och det är den här turneringen som är Norrköpings bästa chans att rädda säsongen.
Det finns ekonomiska skäl till det. Med den förväntade försäljningen av Jordan Larsson står IFK Norrköping inte på bar backe, men europeiskt cupspel är en värdefull inkomstkälla. Det är två och en halv miljoner som väntar vid varje kvalavancemang, det är betydligt mer än så om de går hela vägen till gruppspel.
Det finns fotbollsmässiga skäl. När jag frågade Jens Gustafsson om slitningarna på truppen som spelschemat utsätter den för svarade han att det är ynnest att få spela match och att de inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Jag tror att han menade det.
Alexander Fransson pratade om äran i att bära kaptensbilden i en internationell turnering, det är inte heller bara snack. Det betyder något att få spela på den här scenen.
Men det finns framför allt känslomässiga skäl. För vad är det som får ett supporterhjärta att gå igång? Det är inte sju kryss i allsvenskan, det är – hur mycket man än romantiserar det rutinmässigt stoiska i supporterskapet – inte ytterligare en bussresa till Borås heller. Och det är i slutändan omöjligt att spela eller träna fotboll om inte supportrarna är med dig.
Jens Gustafsson köper sig inte fri från frågor om en medioker allsvensk säsong genom några starka kvalomgångar i Europa, men de kan väga rätt tungt när ett år ska summeras. Som när det skapas nya sånger under heta julikvällar, som när Jordan Larsson sjunger dem med Peking-fansen efter att ha stångats mot hårda irländare på Östgötaporten.
Människorna försvinner, men minnena blir kvar.
För en klubb med IFK Norrköpings ambitioner är det förstås alltid en besvikelse att hängas av guldtåget redan under våren, men det finns fortfarande utrymme för säsongen att gå åt två olika håll. Respass i EL och fortsatt kryssande i Allsvenskan, och den är ett fulländat magplask. Någon långresa till och en bra höst i Sverige – plus en påse Jordan-pengar att spendera - så behöver vintern inte bli lika lång.
Det sägs att ett par hundra IFK-fans har rest hit till Liepaja. De hade kanske inte lagt semesterdagar på det en vanlig sommar, men Europa League tar dig till uråldriga arenor på Irland, den tar dig till postsovjetiska kuststäder i Lettland – och har du tur kan den ta dig till en räddad säsong också.
Liepaja visade inte särskilt mycket av sitt spel i Norrköping, men de lär ha bättre möjligheter att spela det på hemmaplan. IFK Norrköping ska förstås ro ihop det här ändå, men Liepaja ska nog inte räknas bort. Förra resan till Baltikum är en påminnelse om det.
Då – 2017 – åkte IFK till Litauen med en 2-1-ledning för att spela hem andra kvalomgången i Trakai. Det blev strafförlust och fiasko. Nu måste IFK visserligen åka till Litauen igen (hotellen var fulla i Liepaja), men de har ett mål till och en hemmanolla att gå på. Och de har gott om skäl att se till att bevara den.
Liepaja är inte ordboksdefinitionen på fotbollsglamour, men det där europeiska strålkastarljuset som alla pratar om lyser här också. När IFK Norrköping kliver ut under det ikväll är det den bästa chansen de har att skapa minnen den här säsongen. Det vore dumt att kasta bort den.