Samma år som Joey Barton förde Manchester City till en stabil 14:e plats i den Engelska högstaligan, fyllde Pep sin kappsäck med olja i Qatars jippo till fotbollsliga.
Ekonomin var säkrad och nu sökte den 35-åriga Pep efter idrottslig stimulans. Han fann den fyratusen mil och ett världshav därifrån, i Culiacán och fotbollslaget Dorados de Sinaloa. Varför lotten föll på den mexikanska västkusten? Enkelt, där fanns Juan Manuel Lillo.
Lillo och Guardiolas vägar korsades första gången 1998. Pep i rollen som FC Barcelonas genialiske mittfältare och Lillo som Real Oviedos energiske tränare.
Pep led redan som spelare av strategimani och viftade exalterat med sina känslospröt efter mötet nördarna emellan. Lillos taktik hade attraherat Pep till den grad att han efter slutsignal konfronterade tränaren med en vänförfrågan
– Jag älskar dina lag, jag har hört så mycket bra om dig, vill du bli min vän?
Lillo, som sedan länge beundrat Guardiola som spelare, svarade ja, och ur en inbördes vördnad växte en delad vänskap fram.
Att Pep Guardiola åtta år senare stod på Dorados de Sinaloas fotbollsplan förefall sig alltså naturligt. Juan Manuel Lillo var nybliven tränare för klubben och Pep hade låtit sig övertalas om den mexikanska ligafotbollens charm. Och inte minst av tanken på att få brista ut i unison fotbollsfilosofi med sin käre vän.
Uteblivna löner och omklädningsrum av bambu vittnade om en tillvaro av annan dignitet än den Pep gjort sig bekant med. Proffslivets brister vägdes dock upp av fritiden med Lillo. I timmar och åter timmar satt de båda vännerna som vid ett schackbräde och talade upphetsat om spelets alla drag, rörelsemönster och strategier. Pep såg med stora ögon på sin mästare och Lillo lika exalterat på sin påläggskalv.
De hade funnit varandra i kärleken till den bollhållande fotbollen. Lillo hade länge praktiserat Johan Cruyffs ”totalvoeetball”, en spelfilosofi som Pep hade inpräntat i sitt huvud sedan tiden i Barcelona.
Filosofin kan kort summeras: anfall är bästa försvar. Har du bollen, har motståndaren den inte. Men Lillo hade valt att tolka spelidén på ett mer cyniskt sätt.
Lillo värnade om den defensiva fotbollens grundstenar och undervisade sin nyfunna lärling om disciplinerade försvarsspel. Pep tackade och tog emot.
Ett år senare nådde äventyret i Mexico sitt slut. Pep reste hem till sitt Katalonien utan troféer, men med spelförståelsens sista pusselbit.
Året efter tog Pep över Barcelonas b-lag och resten är som man brukar säga, historia. Pep byggde med sina händer - och Lillos nyans - FC Barcelona till den kanske mest svårslagna klubben i modern tid.
Ett sabbatsår i New York och två tyska ligatitlar senare är vi åter i nutiden.
Pep Guardiola ses av många som världens främste tränare och hans nya arbetsgivare Manchester City som en av de främsta projekten i en pengakåt fotbollsvärld. Ett kontroversiellt val, absolut, men symboliken finns där. För tio år sedan reste Pep hem med nyfunnen livserfarenhet från Mexico. För tio år sedan köpte thailändska riskkapitalister det ljusblå laget från Manchester.
Under ett så snabbt accelererande decennium är det lätt att tappa bort sitt förflutna.
City försöker minnas genom att damma av sin gamla logga. Pep minns genom att tänka på Juan Manuel Lillo och på mexikanska Culiacán. Det var här en resa slutade, men också där filosofens började.