Å ena sidan: 600 kilo flyktdjur. Å andra sidan: En metallbeklädd torped med en vikt på minst det dubbla.
Kombinationen häst och bil är sällan en bra sådan.
I början av september blev en polishäst påkörd i centrala Stockholm. Ett fall som, såklart, blev upplyst i media av anledningen att det är en ovanlig händelse. Men för de vardagliga ryttarna vill jag lova att det här inte är ett undantagsfall. För att vara ärlig: Jag personligen vet inte en enda regelbunden ryttare som inte har en eller två historier att dela med sig av gällande ignoranta bilförare och skräcken i att nästan köras på.
Det är som att de fyrbenta hårbollarna lockar fram det värsta i personen bakom ratten. Som att det är en sport i att se om det faktiskt går att skrämma en till synes trafiksäker häst. Det kanske låter som en skröna. Men det finns till och med forum där det ivrigt diskuteras gällande om hästar borde vara på vägar och hur man enklast ”lär ryttarna en läxa”. Ja, ja. Nu vet jag att jag kommer få yrkesförar-Sverige på mig – igen. Så jag vill noga påtala att detta gäller ett ytterst fåtal förare som tycks ha det som sport att uppmana varandra till hästskrämsel med eller utan 18-metersekipage. Men en enda förare som leker bowling med häst är en förare för mycket.
För inte så länge sedan dog en häst efter att den blivit påkörd av en bil. Det här händer då och då trots att alla körskolor både utbildar och eftertrycker vikten av att akta hästar. I fallet nämnt ovan vet jag inte om man vet vad som faktiskt hände. Eventuellt kan ryttaren ha blivit avkastad och hästen sedan löpt ut på vägen, det är såklart inget man kan skydda sig mot, lika lite som man kan skydda sig mot en stor älg.
Men samtidigt: Du gasar troligen inte om det kommer upp en älg på vägen för att se om du kan skrämma den va? Det vore idiotiskt, säger du? Ja … det tycker i och för sig jag med.
Vänta, du kör inte upp precis en meter bakom en älg och tutar heller, säger du? Märkligt. För det är precis så många förare behandlar hästar i trafiken. Det tycks vara roligt när vi ryttare hänger runt halsen i mitten av ett fält på en skenande häst. Lite vardagsrodeo med publik sådär i all hast innan jobbet?
Men en dag kanske det inte stannar vid lite schysst rodeo att glo på. En dag kanske det slutar med att det är din dotter som faller av och bryter en lem eller två. Eller gud bevars – nacken. Dödsfallen inom ridsporten är trots allt förekommande. De är inte bara det, de är åt helvete för många. Särskilt borde den senaste tidens olyckor där ett flertal ryttare avlidit efter ridrelaterade olyckor få alla att dra öronen åt sig. Sporten är farlig. Därför måste vi tillsammans göra vad vi kan för att göra den säkrare.
Nu hör jag såklart paragrafryttarnas röster i huvudet: ”En häst som inte är trafiksäker ska inte vara i trafiken”. Nej, det kan man ju tycka. Men kom då gärna med ett förslag på hur fan man får ett flyktdjur med en hjärna i storlek med en valnöt att inte vara rädd för något den aldrig har sett. Tips, någon? Hästfolk vet att det är svårare än att ha en konstruktiv diskussion om klimathotet med Donald Trump …
Att köra på en häst kan bli kostsamt. Inte bara då det per automatik blir bilförarens skuld då man helt enkelt ska ha uppsikt när man kör. Men också för att det faktiskt kan leda till fängelse om man döms för vållande till kroppsskada eller ännu värre vållande till annans död. Sen gillar du väl lacken på din bil, inte sant?
För att döma någon som kört på en häst krävs såklart bevis på att det inte kan ha undvikits på något sätt. När det handlar om att köra på ett hästekipage i klaraste dagsljus ställer jag mig dock frågan hur det är möjligt. Hur kan man lyckas med konststycket att nästan köra på ett djur i storlek med en älg och dessutom med en ryttare på ryggen? Om man inte ser ett ekipage i den storleken kanske man borde lämna tillbaka körkortet man fick i flingpaketet, kan jag personligen tycka.