”Så vitt jag vet har ingen skadat sig själv på elitnivåunder tävling i dressyrenarenan”. Orden kommer från den svenske elitryttaren Patrik Kittel och är en del i det upprop som dressyreliten gått samman i. Det handlar om en namninsamling, underskriven av 150 toppryttare inom grenen. Däribland de svenska giganterna Kittel och Kyra Kyrklund.
Syftet? Att hattförbudet inom internationell tävlan aldrig ska träda i kraft.
Namninsamlingen ger en bitter eftersmak. Är det 2020 eller 1620 vi pratar om? Har vi verkligen inte kommit längre i vårt tänk än orättvisor och stil? Har vi inte lärt oss någonting alls av alla olyckor och dödsfall inom ridsporten, om än inte i dressyren? Tydligen inte.
Hatten är traditionell, absolut. Men ska tradition verkligen gå före kunskap, erfarenhet och beprövad forskning?
Tydligen, om du frågar ryttareliten.
Jag tycker att det är rent ut sagt pinsamt att det här ens diskuteras. Visst, det är inte troligt att en elitryttare ramlar av och slår ihjäl sig under tävling, det är det inte. Men detta handlar om attityd, inte kalkylerade risker på tävlingsbanan. Som elitryttare har man ett ansvar. Inte bara för sin egen säkerhet. Man har ett ansvar för att vara en förebild för de unga som ser upp till en.
En legendar som Patrik Kittel och våra andra landslagsryttare har många unga som ser upp till dem.
Det i sig kommer med ett stort ansvar. Det borde vara tillräckligt, om du frågar mig.
Att då fortsätta tjafsa om hjälmens vara eller inte vara ger en bitter eftersmak i munnen. Jag trodde att vi hade kommit längre. Jag trodde att vi vid den här tiden kommit fram till både bättre säkerhetstänk och större tilltro och respekt för varandra.
Att vara en förebild är ett av de största jobben som offentlig person, om inte det allra största.
Argumenten då? Jo.
”Hatten är en viktig del av dressyrens identitet” – Det här är det äldsta och mossigaste argumentet av dem alla. En identitet kan förändras i takt med att kunskapen höjs. Allt annat är bara larvigt. Om identiteten innebär risk för liv och hälsa kanske det är dags att sätta sig ner i båten …
”Dressyrens dresscode gör oss unika och vi känner starkt att topphatten ska vara valfri att använda, men bara i de högsta klasserna.” Okej, så nu jobbar vi med en känsla av att ”om du är bra nog är du odödlig”. Det kommer inte alls sätta press på unga att bli bra nog för att slippa hjälmen. Det är knappt så jag känner att jag vill kommentera denna dårskapen. Det är inte kärnfysik att fatta att ungar gör vad de ser, inte vad man säger. Idol utan hjälm – barn utan hjälm. För att uttrycka sig solklart.
Sedan har vi mitt favoritargument. Och nu är vi verkligen nere på dagisnivå. Det är helt enkelt orättvist, enligt dressyreliten att andra grenar får rida utan hjälm.
Wow. Bara wow. Tre fel ger ett rätt? Eller hur var det nu?
Det är dags att visa att dressyr inte är den snobbsport som många tror. Att hänvisa till ovan argument är inget annat än rent snobberi som trumfar säkerhetstänk och gedigen forskning.
Kom igen nu eliten. Kliv in i 2000-talet. Gör som elitryttare i andra länder, bland annat Isabell Werth vars namn förvisso finns med på listan, men som för egen del syns med hjälm på skallen. Svenska, och östgötska, Malin Rinné, däremot lyser med sin frånvaro i namninsamlingen. Malin har tidigare sagt att hjälmen är en självklarhet även i de högsta klasserna. Ett ställningstagande så gott som något. Och en bra signal till de yngre ryttarna.
Nu är det dags för resten av eliten att kliva av de höga hästarna.