Forskningen som omskrivs kommer från Finland, innefattar 208 hästar och publicerades ursprungligen och nyligen i skriften Frontiers vet Science.
För mig är det här sjukt alarmerande. Inte bara det faktum att rapporten visar att ryttarna varit omedvetna om detta. Jag reagerar också starkt på det faktum att det ens ska behöva vara såhär. Vad blir det för samspel med hästen om den ligger på och vill framåt och samtidigt bestraffas med smärta? En häst som vill framåt och vill göra rätt ska aldrig, aldrig, aldrig någonsin bestraffas med smärta. Inget djur ska behöva utstå smärta för att göra oss lyckliga.
Jag tycker att vi glömmer bort det här ibland. Det finns såklart lägen när visst mått av obehag är ett måste för att behandla eller rädda djuren från sjukdomar eller skador. Det är såklart inte det vi pratar om här. Vi pratar om obehag för människans njutning. Exempelvis spö och sporrar som används på fel sätt för att hitta genvägar till den perfekta formen. Och vad är då den perfekta formen undrar man? Där hästen knäpper av i nacken och med stirrig blick rör sig framåt? Det här förekommer tyvärr alldeles för ofta.
Eller varför inte inspänningssystem och andra hjälptyglar som ”skapar bra form” utan ansträngning för ryttare.
Tidningen Ridsport har citerat forskaren Kati Toumola som ligger bakom studien. Hon påtalar bland annat just vikten av att ryttarna tar sitt eget ansvar.
– Genom att låta hästen vila från bettet och ge den tid att läka, och vara uppmärksam på hur bettet används kan man undvika kroniska skador och skydda hästen från smärta, säger hon till Tidningen Ridsport.
Klart är nämligen att hästens mun är mycket känslig. Det är därför man skarpt kan ifrågasätta varför exempelvis dressyren på elitnivå kräver kandar som faktiskt inte bara är ett bett utan två.
Det innebär som bekant att de som normalt sett rider på bettlösa milda alternativ hemma och fortfarande klarar av de högre skolorna får avstå, eller rida med kandaret om de är med i eliten. Förhoppningsvis kommer detta att ändras vad det lider. Men som vi vet är ridsporten segare än den segaste kolan när det kommer till nytänk. Tveklöst.
Samma forskare gjorde en studie på travet för två år sedan rapporterar tidningen. Då hade inte mindre än 82 procent av hästarna skador i munnen till följd av bettet. Kom igen, världen är det här verkligen rimligt?
Jag tycker inte det. Inom travet kommer det vara svårt att komma åt problemet, precis som inom fälttävlan och dressyren. Det handlar om elektriska hästar som ligger på. Där skulle jag dessutom säga att travet ligger i framkant som sällan kör på skarpa don i munnen, men uppenbarligen kan det bli skador ändå. Inget bett är trots allt starkare än handen som håller i det.
Att det är svårt att komma åt ett problem betyder dock heller inte att vi kan bortse från det. Jag säger inte att alla hästar ska ridas bettlöst. Själv skulle jag aldrig köra travhäst bettlöst, eller annan häst för den delen. Det är helt enkelt för stora risker för både häst och ryttare om du frågar mig. Men vi måste prata om det här mer. Vi måste överväga varför vi betslar upp en stökig häst. Varför kräver vi skarpa bett istället för problemlösning och milda metoder?
Är det trots allt inte mer imponerande med de ryttare som kan nå fram till fantastiska resultat med så lite inverkan som möjligt?
Det har i alla fall jag som målbild. Vad väljer du?