IFK Norrköpings guldmanager levde på lånad tid före EM-kvalsnytingen mot Österrike.
Efter 1–3-smällen pyste det sista lilla liv han hade kvar som förbundskapten plågsamt ut och den nyblivne 61-åringen, livstidskontrakts-Håkan Sjöstrand och alla andra som följer svensk fotboll har såklart vetat att det är ett tack och hej som väntar.
Inte om. När.
Så varför sitter jag här och fylls med oangenäma känslor att Janne Anderssons blågula era snart är över?
För att han sprang bort sig sportsligt och aldrig hittade rätt efter Rysslands-VM och EM 2021?
För att Sverige numer huserar i den mindre smickrande C-divisionen av Nations League?
Sanningen ligger närmare att hallänningen på vägen gick från en urkraft till ledare, perfekt konstruerad för landslagsjobbet, till att hamna på samma fränt ifrågasatta nivå som Erik Hamrén.
En nedmontering som helt och hållet grundar sig i en emotionell utgångspunkt, och det är en lyx att känna saker i elitidrott.
Resultat, i synnerhet i ett landslag, trycker undan allt annat men Janne Anderssons eftermäle blir onödigt dystert.
Han satt kvar för länge och ett förbund som sätter en (för stor) förkärlek till att aldrig sparkat en förbundskapten ska ta den största skuldbördan att landslaget snart startar om i källaren.
Det krävs inget facit i efterhand för lyfta fram anledningar till att Janne skulle byts ut innan det här misslyckade EM-kvalet.
Han körde fast.
Och inte bara som coach.
Jag kan erkänna att jag knappt klarat av att se hans härdsmälta i sluggandet mot Bojan Djordjic två gånger.
Det gjorde ont att en av de mest kamera-bekväma profiler som skymtats föll igenom och slet med sig sin egen trovärdighet i direktsändning i fallet.
Det var samma obehag när Janne idiotförklarade Radiosportens utsände efter bortaförlusten mot Österrike.
Jag trodde inte Janne Andersson kunde knäckas, har alltid upplevt att han har ett övertag i rummet med sin obrutna självkänsla och starka böjelse att vara i strålkastarljuset.
Oavsett om det är som förbundskapten, mullvad i Masked Singer, som utmanare i Bäst i Test eller i publiken på Allsång på Skansen.
Efter torsken mot Österrike och EM-chansen försvann ännu längre bort i periferin såg han tom och tömd ut i tv-intervjun.
Han fattade.
Det blev en alltmer defensiv, stingslig och prestigefylld Janne Andersson i takt med att förlusterna radade upp sig, mästerskapen bommades och de laddade frågorna som kastades mot honom.
Minnena av hur han ledde Sverige till mästerskap, gick till VM-kvart mot England och flirtade med nationen har falnat.
Det är dags för någon annan och jag hoppas att Graham Potter i alla fall fått ett samtal.
Hur mysigt och igenkännande det än må vara med en förbundskapten med fötterna i den allsvenska folkhemsmyllan, som vurmar för varmkorv och att det "ska vara som det alltid varit", så kan det vara precis vad Sverige inte behöver just nu.