Jag var faktiskt helt säker på det värsta.
Men den här krönikan är inte en berättelse om sorg och elände. Det är en berättelse om vilja, kämpaglöd och ett jävlar anamma. En styrka som bara kan komma inifrån. Ett band som inte fick brytas.
Det började redan under morgonfodringen. Den annars så eldiga fuxen låg ner och sov när jag kom, helt klart olikt henne då det annars inte går att servera maten snabbt nog. Men maten serverades och stoet ställde sig upp och tog nån tugga. Men när jag och min vän tog vårt morgonkaffe i fikarummet hörde vi bankande och slag. Det lät som en häst som kastade sig mot väggarna. Vi kollade till dem och ser att lilla röd inte ätit mer än den tuggan. Hon hade tydligt ont och sköt rygg. Det var hon som rullat sig, och rullat och rullat, vittnar det spånfyllda täcket om.
De som varit med mig ett tag vet att jag förlorat flera hästar i kolik och tarmvred. Det här såg verkligen inte ljust ut och symtomen går inte att missta sig på. Därför började vi jaga ägaren för att kalla ut både henne och veterinär.
För varje minut fortsatte kramperna och jag fick flashback till tårar och en kall kropp på gårdsplanen. Ägaren kom på några minuter, i tårar och skräckslagen. Hästen hon nyss köpt och längtat efter, ska det ta slut redan?
Men för varje sorg tänds ett hopp någonstans i mörkret. Ägaren var helt och fast besluten om att idag inte är dagen då hästen dör.
Veterinären kämpade i timtal med dropp, mediciner, slangar och ren envishet innan han gav upp och remitterade oss vidare till Stockholm.
Jag som jobbat natt och skulle jobba igen kunde själv inte följa med. Ägaren fick alltså åka ensam, i drygt tre timmar, med en häst som kanske skulle lägga sig i transporten. Det finns inte ord för hur mycket jag led med denna fantastiska människa som lagt nästan ett år på att hitta sin drömhäst. Nu stod hon där i en blodpöl, med drogad häst och slangar överallt. Drömmen såg ut att krasas likt en porslinsvas på ett katthem.
Problemen fortsatte att hopa sig. En så sjuk häst bör inte stå i min gamla enaxlade transport hela resan. Jakten på en hästlastbil startade genast.
Skam den som ger sig.
Och det är här jag blir så fascinerad och varm av hästmänniskor. Man behöver inte känna varandra. Man ställer upp ändå. Vänners vänner, kollegor, släktingar. Alla som haft häst har varit med om liknande upplevelser. Det blir som en pay-it-forward-mentalitet och villkorslös medmänsklighet. Det är fint, särskilt i dagens samhälle där klimatet tenderar att bli allt hårdare. Det tog kanske en timme, sedan hade vi en bokad lastbil som gick att köra på b-kort. Helt perfekt.
Samtidigt fick ägaren erbjudande från så väl mina vänner som andra, som inte alls känner henne, om att hjälpa till om problem tillstöter på resan och hjälpa till på hemmaplan. Det är fint.
Det blev ett par dagars oro men någon buköppning blev det aldrig. Den lilla röda är en fighter.
I skrivande stund står hon i hagen och äter gräs som om hon aldrig varit borta. I morse var det som att sätta täcke på en elektrisk ål, insmord i vaselin. Underbart att se att humöret är tillbaka.
Bortsett från blodfläckarna som fortfarande finns kvar på golvet och en jättefin tack-kaka i kylen finns det inga spår.
Livet rullar på som vanligt.
Livet.
Inte döden.
Det finns faktiskt lyckliga slut.